Tänk dig att man skulle göra en film av slutskedet i Final Fantasy VII, när Ruby Weapon, Emerald Weapon och de där stiger upp ur havet för att göra slut på mänskligheten som brett ut sig för mycket. Men istället för att köra hela grejen med Aeris och Lifestream och sånt, så kallar man på Xenogears-gänget för att slåss mot monstren på det klassiska japanska tillvägagångssättet – genom att slå dem med nävarna eller hugga dem med svärd. Den filmen skulle bli rätt maffig. Den filmen är Pacific Rim.

Det jag stör mig på är faktiskt att det blir lite för mycket nördvarning. Godtycklig japanska här och där. Hela harem-grejen (läs: Love Hina, Tenchi Muyo eller Sakura Wars) där en massa tjejer slänger sig över huvudpersonen utan uppenbar anledning, fast nerskalat till bara en tjej i det här fallet. Ett övertydligt gästframträdande av GlaDOS. Jag har inte sett Evangelion men jag har fått för mig att det här är ganska mycket Evangelion The Movie också.

Pacific Rim är visserligen en relativt dum actionfilm med en del rätt uppenbara luckor i handlingen, men det ska sägas att den är betydligt smartare än Transformers, och karaktärerna är generellt mindre irriterande. Eftersom Transformers också envisas med att inte ge någon en personlighet och kastar bort det faktum att Transformers faktiskt HAR karaktär, så fungerar det också bättre med mecha-varianten i Pacific Rim. Och jo, de fyra Jäger-mastodonterna har både bättre design och mer personlighet än valfri Bay-robot.

Det ska bli kul att se hur Bay svarar på det här, för Pacific Rim trappar upp kapprustningen med strider som får Dark of the Moon att framstå som leksaker i sandlådan. Bara för det, om inte annat, är det värt att se den här filmen. Herregud alltså. Ge mig en uppföljare om några år, när ni har listat ut något ännu maffigare att göra. Typ, att klubba ner ett monster med Empire State Building eller bowla med månen.