Det är nästan exakt två år sedan jag sammanfattade säsong ett, och det känns lite surrealistiskt att jag troligen kommer att sitta om sex år och försöka hämta mig från serien som helhet. Vi har fått åtta avsnitt till från Midgård, och så mycket har hänt samtidigt som det finns väldigt mycket kvar.
Säsong ett slutade med att alvernas tre ringar blev smidda, men det var förstås bara början på den historien. Här låg det absolut största fokuset hela säsongen, men å andra sidan heter serien Rings of Power. Och de främsta karaktärerna var mycket riktigt Celebrimbor och Sauron. Det mesta där var strålande. Nu när Sauron är avslöjad kunde Charlie Vickers verkligen storspela som historiens främste bedragare, och Charles Edwards var minst lika bra. Från åskådarens perspektiv är det förstås uppenbart, men det hela är smart nog skrivet och Sauron ljuger nästan aldrig, vilket gör det nästan överraskande de gångerna han faktiskt gör det. Den här historien bjuder på både briljanta karaktärer och löjligt storslagna scener. Jag är bara lite besviken på Galadriel. Efter sina gigantiska misstag i säsong ett – delvis förklarliga i efterhand – sätter hon igång med nya. Det är dags att hon får en vändning snart.
