Ska jag vara riktigt petig så släpptes faktiskt Baldur’s Gate 3 under 2024 i sin fysiska version, som jag köpte till PC. Så årets spel 2024 är detsamma som 2023. Slut på artikeln. Men ärligt talat är det svårt för något annat att jämföra sig, och jag har spelat det överlägset mest även i år. Annars var 2024 ett ganska blekt år vilket också återspeglade sig i andra, mindre prestigefyllda listor än denna. Visst är det kul att spel som Metaphor: ReFantazio får tillfälle att synas i såna sammanhang, men det hade troligen inte hänt om spelbranschen hade varit i bättre skick.
Evercade: Data East Arcade 2
B-Wings
Det här tidiga shoot’em up:et från 1984 har inget med Star Wars att göra. Det verkar ha ett ganska smart system där man bygger upp sitt skepp med nya delar, men tyvärr är det ohyggligt svårt att komma någonvart. Det går också att dyka ner på ett lägre plan, men det hela är alldeles för oöverskådligt. 1/5
Crude Buster
Året är 2030. Efter att New York förstördes i en kärnvapenattack för tjugo år sedan har ruinerna styrts av ett gäng beväpnat med futuristiska vapen och muterade monster: Big Valley. Men nu är det dags att skicka in två biffiga typer som kan spöa alla: Crude Busters. Handlingen är sensationellt ostig och spelet är ungefär likaså. Det är ett beat’em up, men istället för det typiska perspektivet är det här rakt från sidan. Spelkontrollen är extremt styltig, men Crude Buster får mycket charm av att nästan allt går att plocka upp och slåss med eller kasta – lyktstolpar, tunnor med radioaktivt avfall, övergivna bilar och förstås själva fienderna. Det är macho-pucko på ett sätt som får Duke Nukem att framstå som höjden av självmedveten coolhet, och värt att spela om inte annat för att påminna sig om att på 90-talet tyckte man faktiskt att sånt här var asballt. 2/5
Evercade: Toaplan Arcade 4
Även om det redan finns tre Toaplan-samlingar, så var det minst sagt oväntat att del 3 och 4 skulle släppas inom bara några veckor från varandra. Den här fjärde utgåvan innehåller ännu fler mer blandade spel, men också några till av Toaplans klassiska shoot’em ups.
Dogyuun
Dogyuun är ett typiskt sådant. Det släpptes parallellt med Truxton II, och det har samma sorts detaljerade grafik och kreativa bossar. Faktum är att det känns ännu lite coolare, och faktiskt lite mer lättillgängligt än till och med Vimana som var tänkt att vara lite enklare. Det har visserligen också checkpoints, men fiendernas rörelsemönster och skott känns lite mer överkomliga i det här spelet. Annars är det tämligen rättframt: skifta mellan fyra olika vapen genom att plocka upp uppgraderingar i rätt färg, och samla på dig tillfälliga smartbombs som gör enormt mycket skada i rätt ögonblick. Det här är inte ett spel jag har hört talas om förut, men det känns som en bortglömd klassiker. 3/5
Evercade: Toaplan Arcade 3
Jag har lyckats ignorera de första två Toaplan-samlingarna. Min erfarenhet säger mig att de äldre spelen inte passar mig – de är sådär gammaldags omöjliga och inte ens genom att stoppa in ett oändligt antal virtuella femkronor kommer jag vidare. I den här samlingen finns dock flera av Toaplans senare spel, strax innan de splittrades till ett flertal klassiska utvecklare som Cave, så det borde vara spel som jag har lättare att uppskatta.
Batsugun och Batsugun: Special Version
Vi börjar starkt med de här två titlarna, som i princip är samma spel i grunden. Special Version är aningen mer förlåtande men går också att spela igenom flera gånger på raken med nya varianter, vilket gör det till den egentliga enda versionen man behöver. Det här var det första bullet hell-shoot’em up:et, och mycket av det som senare skulle prägla Caves fantastiska shmups fanns redan här. Jag testade nyligen konverteringen av Saturn-spelet, som i sin tur samlade båda de här varianterna. Saturn-versionen var egentligen snäppet bättre, och rensade bort en del slowdown. Eftersom det här är arkadutgåvorna så är det bitvis småhackigt vilket är lite störande, som om spelet går i 59 fps. Men det är fortfarande ett riktigt bra spel, och det har i princip inte åldrats på 30 år. Även om jag föredrar en del av Caves titlar så är detta en sann fröjd. Och även om du kan nöta dig igenom spelet genom att bara stoppa in nya låtsaspengar, så är det en gigantisk utmaning att lära sig att klara det på en enda femkrona. Det fungerar också tekniskt sett lika bra till Super Pocket, men där blir den pyttelilla skärmen en begränsning, det är helt enkelt svårt att se alla skott i tid. Där tror jag dock att Evercade EXP har en stor fördel eftersom man kan spela spelen i vertikalt läge. Det skulle jag också rekommendera till detta spel. 4/5
Virtua Fighter 5 REVO är ännu snyggare
Nyligen var det beta på Virtua Fighter 5 REVO, och jag hann köra ett sextiotal matcher med Aoi och Vanessa. Och det kändes bättre än någonsin. Kanske är det för att jag spelade direkt på min datormonitor istället för på TV:n, men det kändes ännu mer precist än förut. Och det är förstås fortfarande kanske världens bästa 3D-fightingspel, men nu bara aningen ombalanserat. Kanske var det inbillning, men Aoi kändes starkare. Hon har generellt fått små justeringar som gör hennes attacker lite mer kraftfulla, och den allmänna sammanslagningen av viktklasser gör att hon inte fladdrar iväg i luften så fort Wolf andas på henne.
Recension: Castlevania: The Dominus Collection
Jag trodde länge att Konami aldrig skulle orka ge sig på DS-vaniorna. Nog för att det är kul att kunna tjäna pengar på att ge ut gamla spel igen, men eftersom alla tre byggde på att använda två skärmar och en del pekfunktionalitet skulle det krävas en gnutta arbete för att släppa dem på andra format. Och jag trodde inte att Konami var beredda att lägga ens en gnutta arbete på det.
Men så var det inte, och The Dominus Collection är till och med mer genomarbetad än så. Det är egentligen lite märkligt hur skärmarna är upplagda. I normalläget hamnar den faktiska spelskärmen lite på sniskan. Det finns andra alternativ, men inte egentligen något bättre. Och efter att ha spelat ett tag så vänjer jag mig. Det är också väldigt befriande att hela tiden kunna se spelinfo och en karta på sidan, för de här tre spelen bygger väldigt mycket på både utforskande och att samla grejer från olika fiender. Jag tycker också att de kom undan problemen med pekskärmen på bra sätt. Så på det hela taget är de här versionerna strålande. I paketet finns också lite annat godis som en musikspelare och lite artwork och sånt.
Lord of the Rings: War of the Rohirrim var okej
Det är ett känt faktum att Lord of the Rings: War of the Rohirrim existerar mest för att Warner Bros skulle behålla rättigheterna till filmer baserade på Tolkiens verk. Så istället för att dra igång ett dyrt jätteprojekt för att göra sisådär tre filmer med superfeta datoreffekter, så valde man att göra en anime. Det var oväntat men inte helt orimligt. Det finns ju massor av animerade Star Wars-serier, och hela Animatrix-projektet gick ju ut på ungefär den grejen. Sen hävdar jag bestämt att anime kan vara minst lika bra som någon ordinarie spelfilm – särskilt om man heter Hayao Miyazaki eller Makoto Shinkai.
Ran-ai min gamle vän
Det är nästan exakt tio år sedan jag lärde mig ran-ai, en väldigt speciell teknikserie inom jodo. Men ironiskt nog kom jag aldrig så långt efter den. Jag fick lite hälsoproblem som gjorde det svårt att fokusera på träningen, och sen kom liksom en liten pandemi i vägen.
I höst var det dags att ta sig i den indigofärgade kragen igen, och det blev några pass – tills jag drog på mig en dunderförkylning/möjlig covid och var utslagen och hostig i veckor. Men i helgen var det träningsläger, och jag kom mig iväg till den ena dagen åtminstone. Och efter att ha repeterat samtliga kata i chudan-serien, som jag inte har gjort på många år vid det här laget men som ändå sitter delvis kvar i armarna, så var det dags för ran-ai igen. Det tog några försök och en del tålamod från mina jodovänner, men till slut satt den hyfsat.
Vansinnigt många spelnyheter på TGA 2025
Årets Game Awards var med god marginal den mest häpnadsväckande någonsin, och helt plötsligt finns en hel drös med mastodontspel att se fram emot.
Allra, allra viktigast är förstås Virtua Fighter 6. ÄNTLIGEN! Ryu ga Gotoku-studion ligger förstås bakom och det ser magnifikt ut. En Akira som för första gången ser supercool ut och en Stella som ser ut precis som Sarah. Om man ska spekulera så verkar det finnas ett fokus på detaljer – teasern visade väldigt mycket interaktion med omgivningen. I samband med utannonseringen berättade också Sega mer om övriga projekt. Virtua Fighter 5 REVO inleder en beta idag och kommer att släppas 28 januari, fortfarande exklusivt för Steam. Den versionen kommer också att ha en 30-årsjubiléumutgåva med extramaterial. Playstation 4-versionen av Virtua Fighter 5: Ultimate Showdown får samma spelbalansuppdateringar idag. Limited Run Games kommer också att släppas samlarutgåvor av Ultimate Showdown och, märkligt nog, Virtua Fighter 2 till Xbox.
Lego Eldorado Fortress (10320)
Enligt min mammas anteckningar så fick jag piratlego i födelsedagspresent 1990. Det bör ha släppts redan 1989, men omsättningen var betydligt lägre på den tiden. I ett produkthäfte för 1992 finns andra av de första seten fortfarande kvar, dock inte alla. Jag vet i alla fall med säkerhet att det första jag fick var Fort Brass, som var det näst största i serien, ett magnifikt gnistrande vitt fort uppe på en höjd. Jag hade aldrig något direkt riddarlego så några slott kom aldrig på fråga, men det här var ett av mina största set. Jag började raskt utforska mina möjligheter att få tag på resten av det första årets piratlego, och på något sätt lyckades jag, inklusive den storslagna Tigerhajen. Även om fortet i sig var väldigt användbart så var det nästan basplattan som var mest användbar – flera år senare blev den grunden till en stor bas som inkluderade mina ommålade spelfigurer, och Captain Falcon regerade som härskare.