Persona 4: Golden är äntligen här, och nu kan man väl säga att Vita har fått ett riktigt gediget rollspel. Persona 4 var redan i ursprungsskick ett av de matigaste och också bästa rollspelen till Playstation 2, och den här versionen är ytterligare polerad till närmast perfektion, än så länge. Dialoger och mellansekvenser är förstås knivskarpa på den här skärmen, men den främsta fördelen är att spelet har blivit ännu mer användarvänligt och lättillgängligt, trots att det också har fått nya toksvåra svårighetsgrader. Men det är en del av charmen, att man kan spela det antingen som det hårdaste, elakaste dungeon crawler-självspäkningen någonsin, eller som en lugn promenad genom en grym story.

Jag hade också nästan glömt hur grym musiken är i det här spelet. Det finns nya, förbättrade versioner av många av de redan bra låtarna, och den ösiga Reach Out To The Truth har ersatts av en lika bra stridslåt, för att istället dyka upp i vissa utvalda strider. Som om det inte vore nog finns flera nya community-funktioner som på ett smart sätt binder ihop dig med andra spelare trots att det fortfarande är ett strikt solospel.

Nu när det är lättare att plocka fram när som helst och spela kanske jag tar mig igenom det den här gången. Jag ser fram emot att stifta närmare bekantskap med Yosuke, Yukiko och gänget igen…