Roxette var ett av mina första favoritband när jag växte upp. Joyride var min första CD och det debatterades vilt vilken låt som var bäst, ”The Big L!” eller ”Fading Like A Flower” (egentligen var det ju förstås ”Spending My Time” som var fullständigt överlägsen). Roxette dominerade världen under ett antal år, gjorde musik till Pretty Woman och (host) Super Mario Bros the Movie, och kan väl med god marginal sägas vara vår största musikexport sedan ABBA. Och igår kväll, 30 år efter debuten, drog de 15000 inklusive mig till en jubileumskonsert.

Jag är ingen van konsertbesökare men det verkar vara standard att få vänta på något gott. Efter en massa 70-talsmusik på högtalarna och en kort förspelning av Eskobar (minns någon?) var det äntligen dags för Marie och Per (och lite annat folk som tydligen utgör Roxette) att ta scenen. Och så blev det hitkavalkad.

Utöver redan nämnda klassiker var praktiskt taget alla låtar jag ville höra med. ”Joyride” och ”The Look” förstås, även om båda är aningen överskattade. Mäktiga powerballaderna ”Listen To Your Heart” och ”It Must Have Been Love”. Ösiga ”Sleeping In My Car” och ”Dangerous” och popdängan ”How Do You Do!”. Det var bara två låtar jag inte kände igen (något jag tänkte passa på att åtgärda med en samlingsskiva med åttio låtar), och den enda jag spontant saknade var ”Church Of Your Heart”.

Ett frågetecken var förstås hur Marie klarar av sina sångprestationer numera. Hon satt ner och såg liten ut på scenen, men levererade ändå en bra show efter en lite svag start. Möjligen hade man kunnat anpassa låtarrangemangen lite mer, men samtidigt var väl ambitionen att köra så mycket det bara går. Akustiken på arenan var inte heller den bästa.

Men överlag är jag mycket nöjd med kvällen. Det är få band som kan mäta sig med Roxettes absoluta toppskikt av höjdarlåtar och det är inte bli ofta jag får tillfälle att få höra ”Spending My Time”, en av mina favoriter genom tiderna, live igen.