Jag var på Stockholms tunnelbana, och när vi åkte förbi Gamla Stan såg jag dem. En lång rad Watch Dogs-affischer, med olika teman. Japp, insåg jag. Det där är inget för mig.

Det börjar nästan bli så att AAA med automatik betyder ointressant. Anledningen? Jo, att de spel som får en så sanslös reklambudget att de kan tapetsera lokaltrafiken i lilla Sverige måste med all sannolikhet vara extremt, extremt säkra kort. Så säkra att ingen kan ogilla dem, för så säljer man inte femton-tjugo miljoner exemplar. Och därmed så säkra att de inte bjuder på några som helst riskabla moment. Allt i de spelen är kört via fokusgrupper och styrelsemöten hundratals varv för att försäkra sig om att ingen hittar något som de retar sig på. Huvudpersonen är, förstås, en morrande tuff 30-nånting vit karl med kort hår. Det finns, förstås, massor av bilar att köra och vapen att skjuta med.

Sen smäller man på en gigantisk spelvärld och fyller den med uppdrag och NPC:s och dialog och content, content, content (vilket lämpligt nog kan översättas som ”nöjd” och inte ”exalterad”). Det ska kunna klaras på fem timmar (för genomsnittsgamern har inget tålamod) men det ska ändå ha sidomaterial så det räcker i femtio. Det kommer, givetvis, att släppas DLC i massor. Framför allt för att låsa upp några av de sakerna som annars skulle ta femtio timmar.

Watch Dogs är en succé. Så klart. Ubisoft skryter i min inkorg om att det är deras snabbast säljande spel någonsin. Det tror jag säkert. Det är det första stora multiplattforms-AAA-spelet till den nya generationen, och det har som sagt lagts ner miljardtals på reklam. Nu säger jag inte att Watch Dogs är konserverad gröt (jag anar en liten, liten hype-tilt i recensionsomdömena men det är nog åtminstone stabilt), men allt går som sagt att sälja med mördande reklam.

Det är bara så himla förutsägbart. Nu kommer det att släppas ett Watch Dogs varje år fram till åtminstone 2020. Jag hoppas verkligen att du rågillar Watch Dogs, för du kommer att spela samma sak resten av generationen, precis som att vi fick regelbundna Prince of Persia och Assassin’s Creed de senaste generationerna. Och även om jag gillade majoriteten av de spelen så kan jag bara konstatera ytterligare ett fall där halvfantasy går till medeltid och vidare till trist pseudorealistisk semiframtid. Som när Naughty Dog och Sucker Punch växte sig tillräckligt AAA-stora är det inte längre gångbart med tecknat eller orealistiskt.

Nej, istället sätter jag mig igen med Ubisofts briljanta Child of Light. Det spelet är inte AAA för fem öre, men så mycket mer intressant. Jag önskar bara att fler utgivare kunde ge oss det alternativet också.