Det är nästan exakt tio år sedan jag lärde mig ran-ai, en väldigt speciell teknikserie inom jodo. Men ironiskt nog kom jag aldrig så långt efter den. Jag fick lite hälsoproblem som gjorde det svårt att fokusera på träningen, och sen kom liksom en liten pandemi i vägen.

I höst var det dags att ta sig i den indigofärgade kragen igen, och det blev några pass – tills jag drog på mig en dunderförkylning/möjlig covid och var utslagen och hostig i veckor. Men i helgen var det träningsläger, och jag kom mig iväg till den ena dagen åtminstone. Och efter att ha repeterat samtliga kata i chudan-serien, som jag inte har gjort på många år vid det här laget men som ändå sitter delvis kvar i armarna, så var det dags för ran-ai igen. Det tog några försök och en del tålamod från mina jodovänner, men till slut satt den hyfsat.

Och sen gjorde jag inte annat sista timmen eller så. Det är precis som det där med att cykla. Och det är tillfredsställande att veta att jag fortfarande är kapabel till att göra den.