Ambitionen med Heavy Rain var att skapa en spelbar film, och det lyckades. Men ändå var det spelet lite av en prototyp och Sony vågade inte satsa riktigt fullt ut på det. Med framgången ett faktum kunde David Cage och hans Quantic Dream satsa ännu högre med Beyond: Two Souls.
Till skillnad från Heavy Rain är det här spelet helt fokuserat på Jodie Holmes (Ellen Page) och vi får följa en stor del av hennes liv, bokstavligen från födseln. Som litet barn adopteras Jodie av styvföräldrar, men när hon börjar visa övernaturliga krafter och attackeras av okända väsen blir hon överlämnad till ett forskningslaboratorium, där två forskare blir hennes föräldragestalter. Allt eftersom lär hon känna den ”ande” som ständigt följer henne, Aiden, och blir till slut rekryterad av CIA till topphemliga uppdrag där hennes förmågor kan utnyttjas till fullo.
Det är en lång och komplicerad historia som vecklar ut sig, berättad genom nerslag här och där i hennes liv. Det märks att David Cage vill göra film och här får han prova på alla tänkbara genrer, från skräck till tonårsdrama till spionthriller till science fiction till ren action. Ibland blir det extremt tydliga referenser till klassiska filmer, särskilt i en scen sent i spelet. Upplägget fyller tre syften: dels hålls spänningen uppe genom att avgörande moment från tidigare i livet inte redan är avslöjade, och dels lär man sig som spelare att hantera kontrollen på ett rätt pedagogiskt sätt. Och så blir det ett mer balanserat tempo utan att de actionintensiva delarna allihop kommer i slutet. Däremot tycker jag att det ibland blir frustrerande när man faktiskt är långt fram i berättelsen där man vill veta vad som ska hända, och sedan kastas tillbaka en massa år.
Genom historien passerar en rad karaktärer, där Willem Dafoe som forskaren Nathan Dawkins förstås tillhör de främsta. Många är rätt stereotypa, men det finns flera riktigt bra karaktärsporträtt. Jag gillar Cole och många andra som jag inte bör diskutera närmare utan att avslöja hela historien. Men den allra viktigaste relationen i spelet är förstås den mellan Jodie och Aiden. Det avgörande ögonblicket kommer efter ännu en attack mot den unga Jodie, när Nathan och Cole hittar henne sönderriven i sitt rum. ”It’s okay…” snyftar hon, ”Aiden isn’t afraid of them anymore.” Kontrasten mellan tryggheten i att alltid ha en beskyddare och frustrationen av att aldrig få vara ensam och vanlig är ett genomgående tema genom hela berättelsen.
Tack vare Ellens strålande skådespel blir det trovärdigt hela vägen, trots den övernaturliga och allt mer science fiction-kryddade historien. Den korta kanadensiskan (så beskriver hon sig själv) spelar både sårbar och stark när det behövs. Efter Juno var jag imponerad, men Beyond är en skådespelarprestation som, om än inte kvalificerad för Oscar-sammanhang, borde ge henne Video Game Awards-priset med lätthet.
Men det hade inte heller fungerat utan tekniken, som är strålande. Jodie själv är bitvis fotorealistisk, punkt slut, och hon agerar på ett sätt som ingen annan spelfigur någonsin agerat. Därifrån är det en fallande skala, som i de flesta spel, där många av de viktiga personerna är nästan lika välgjorda men andra ser väldigt plastiga ut. Ljussättningen är ofta superb, miljöerna är omväxlande och trovärdiga och regin är utmärkt, vilket ytterligare förhöjer känslan av interaktiv film. Det enda jag oroar mig för att min stackars gamla Playstation 3 jobbar ihjäl sig för att skyffla runt gigantiska mängder data och ibland hinner den inte med, med korta hack som följd. Överlag är det dock ett tekniskt mästerverk och ett av de överlägset snyggaste spelen just nu.
Just interaktionen har förändrats en del från Heavy Rain. Jag gillade tanken att man styrde huvudet och att kroppen följde med, men här är det en mer traditionell variant. Aiden styrs med ett helt vanligt dubbelanalogupplägg medan Jodie går runt som vilken spelhjälte som helst. Istället för att varje liten handling styrs av en spakrörelse är det oftast bara en riktning på högerspaken som behövs, när det inte blir regelrätta QTE-sekvenser med vilt knapptryckande. Striderna är ett irritationsmoment. Så fort Jodie attackeras eller får tillfälle att slå tillbaka saktar spelet in och så ska man se hur hon rör sig och följa med, men det är ofta otydligt om det är dags att attackera eller undvika. Hon kan bokstavligen aldrig förlora (Aiden griper in om det går riktigt åt skogen) men det är frustrerande när hon får en massa stryk i onödan. Det blir lite väl mycket som Dragon’s Lair, förutom att man slipper Game Over-skylten var tredje sekund.
Med det sagt bjuder Beyond på en del riktigt geniala scener där kontrollen känns både logisk och nyskapande, och även om spelets huvudberättelse är fullständigt linjär så finns det oväntat mycket sidosaker som går att påverka. Jodies historia hade säkert gått att berätta som miniserie på tv, men en viktig del är just att man får vara med och styra, och välja hur det ska gå. Det är jag som bestämmer att Jodie ska hämnas på ett gäng jävliga tonåringar och det är jag som sätter stopp när det räcker. Det är jag som finner en annan själsfrände åt Jodie än den som alla filmregissörer hade valt. Och det är jag som i ett kritiskt ögonblick misslyckas att rädda en vän – och låter det ske utan att ladda om sparfilen. Därför blir Beyond: Two Souls min historia på ett sätt som ingen film kan göra, och det är därför David Cages blandningar mellan spel och film är så speciella och nödvändiga.
