Jag hade precis tänkt skriva av japanskt spelberättande som ett hopplöst fall. Evighetslånga rollspel med silkespappertunna karaktärer som står och säger ellipser åt varandra, hemska dubbningar gjorda av uttråkade skådespelare och alltid detta ”jag ska visa dig min sanna kraft – aaaaaaaaagh”. Spel skrivna för – och ibland tydligen av – trettonåringar. Men så slår Atlus Persona-team till med ett spel som tar berättande till en helt ny nivå. Egentligen hade jag hellre sett ett riktigt nytt Persona, så jag blev aningen irriterad när de istället valde att börja generationen (lite sent kanske, men så släpptes också Persona 4 så sent som 2009) med en helt ny spelidé. Vad vi fick var istället ett väldigt udda men samtidigt oförglömligt pusselspel. Ja, pussel.
Efter eviga rader av käcka 16-åringar med spikfrisyr som ska rädda världen är 32-åriga Vincent Brooks en frisk fläkt. Han har ett hyfsat jobb, han har en sjysst om än något dominant flickvän, Katherine, och han träffar kompisarna på pizzakrogen varje kväll. Ett helt okej liv alltså. Tills han mer eller mindre överfalls av bombnedslaget Catherine och vaknar upp som otrogen, för att inte tala om att flickvännen börjar prata giftermål och antyder att hon är med barn. Till råga på allt börjar han drömma märkliga mardrömmar där han har blivit ett får och måste fly från obeskrivbara fasor genom att klättra uppför ett evigt torn. Eller dö.
Och där kommer spelbiten in i, tja, spelet. Catherine är i grunden ett pusselspel med vaga drag av Kurushi eller Devil Dice. Det verkar först vansinnigt enkelt – det går bara att dra eller knuffa block och klättra längst kanterna – men det blir snabbt överväldigande svårt och det gäller att lista ut specialtekniker för att få blocken dit man vill. Som en liten hjälp finns olika powerups som bland annat låter en skapa nya block eller hoppa längre upp längs väggarna.
Trots det är det ibland hårslitande svårt, oavsett svårighetsgrad. Första halvan av spelet gick att traggla sig igenom, men sen blev det alldeles för många omstarter för mitt tycke. Särskilt eftersom jag vid det laget var så fast i berättelsen att pusslen kändes som ett hinder och inte som en utmaning för att få nästa bit av handlingen som en belöning. Lyckligtvis går det att ställa ner svårigheten till nästan barnsliga nivåer för att istället kunna njuta av inramningen och dialogen.
Förutom Vincent och de två damerna bjuder Catherine (spelet) på ett riktigt trevligt persongalleri. Diskussionerna som förs där på pizzerian är ofta smarta och hysteriskt roliga, samtidigt som den där olycksbådande känslan alltid finns i bakgrunden. Varje gång drog jag mig i det längsta för att säga hejdå till söta barflickan Erica (en dam med en stor hemlighet), åka hem och möta nästa natts utmaningar. Det är som om någon kreativ människa hade korsat How I Met Your Mother med The Ring.
I sitt berättande blandar Catherine extremt välgjorda tecknade sekvenser med en riktigt snygg cel-shading som bevarar Shigenori Soejimas väldigt säregna tecknarstil. Även om det i sin natur är ett väldigt enkelt och fokuserat spel – pusselspelandet, dialogerna och berättandet är ganska strikt uppdelade på tre platser – känns det som ett utmärkt teknikdemo inför Persona 5 samtidigt som det lyckas fungera som ett eget spel.
Musiken har samma finess som Persona, med en skön mix av hissmusik och högintensiva arrangemang av klassisk musik. Den kompletteras av en riktigt bra skådespelarensemble som bidrar till att göra dialogerna så trovärdiga. Framför allt Liam O’Brien gör ett jättebra jobb som Orlando, Vincents dödspolare. Att jag precis hade lyssnat på hans briljanta insats i Nier gjorde inte saken sämre.
Fast frågan är ju om det är lönt att köpa ett spel som, egentligen, hade varit bättre som en tecknad långfilm. Samtidigt fyller ju ändå pusselsekvenserna en väldigt viktig del i berättandet, och det är svårt att föreställa sig hur det hade fungerat med dem bortplockade. Å andra sidan, fastnar man för just pusslandet så är spelet så packat med extra utmaningar att jag knappt kan överblicka alltihop. Både i flera uppsättningar extrabanor och i spelets inbyggda arkadspel Rapunzel (som använder samma mekanik fast i retrostil) finns det pussel som troligen räcker för alltid.
Personligen blev jag alltså less på pusslen ungefär halvvägs, men då snackar vi ändå om fem ordentligt intressanta speltimmar. Jag ångrar inte att jag köpte det för dyra importpengar, men därför är det svårt att sätta högre än en trea. Om du vet med dig att du gillar pusselspel kan du däremot med lätthet lägga till ett skägg på det betyget. Och om du som jag har förlorat hoppet för Japans historieberättande kan det vara värt ett besök bara för den saken. Vem väljer du – Catherine eller Katherine?
