Det tog mycket längre än väntat, men så blev det också ordentligt mycket mer ambitiöst än vad som först var tanken. Cuphead är ett minst sagt unikt spel som kombinerar två klassiska traditioner. Det är ett gammalt hederligt springa-skjuta i samma stil som Contra och Metal Slug, men inspirationen kommer nog egentligen mest från Gunstar Heroes, då fokus ligger nästan enbart på bosstrider. Den andra traditionen är förstås den artistiska stilen som helt och hållet efterliknar tidiga tecknade filmer från 30-talet. Den här biten är klockrent utförd och invävd i grunden. Inte nog med att samtliga figurer och bakgrunder är tecknade i den stilen, spelet har också ett konstant filter av gammal sliten film, komplett med knastrande ljud. Även själva musiken, ljudeffekter och röster är tidsenliga.
Allt det här ger en fantastiskt tilltalande inramning. Genren som sådan är mestadels bortglömd nu för tiden och de indiespel som försöker hålla liv i den tenderar att vara ganska pixliga. Cuphead känns extremt modernt, trots att spelupplägget är trettio år gammalt och stilen är nittio. Samtidigt är det ett oerhört utmanande spel. Du får räkna med att göra om varje bana gång på gång på gång, tills du lärt dig varenda detalj. Mycket riktigt – från början brukar man förlora inom några sekunder, men när man väl klarar sig brukar man inte ta en enda träff. Det kan snabbt bli frustrerande, men det går åtminstone väldigt snabbt att försöka igen. Jag uppskattar också mätaren som visar hur långt det är kvar, det gör att jag gärna försöker en gång till.
Mycket av glädjen ligger i att möta nya vansinniga bossar och se vilka bisarra grejer de kan hitta på. Därför är de enstaka renodlade plattformsbanorna inte lika roliga. De känns mer som en efterhandskonstruktion. Flygbanorna bjuder visserligen på riktiga bossar men jag är inte lika förtjust i flygandet som det vanliga plattformshoppandet. Men när man väl står inför en boss är det alltid fascinerande, och det svider lite mindre att få stryk när det åtminstone är kreativt stryk. Problemet är att det inte egentligen finns någon hjälp att få. Du kan nästan alltid välja mellan flera olika bossar, men du måste klara dem för att komma vidare. Förutom enstaka uppgraderingar som underlättar en liten aning är det du som måste bli bättre. Det är inte ens någon egentlig fördel att ta med en andra spelare, eftersom det blir ännu mer saker på skärmen att hålla koll på, och på plattformsbanorna blir det bitvis nästan omöjligt att ta sig vidare då. Det går visserligen att välja en enklare svårighetsgrad på bossarna men då missar man också mycket av rörelsemönstren och segerruset uteblir helt.
Cuphead är lätt att respektera men svårt att älska, som en auktoritär gammelfarfar. Det är extremt proffsigt gjort, men kräver också extremt mycket av spelaren. Spelet har inga som helst betänkligheter mot att vräka på attacker som ingen vettig människa kan förutse, och utgår från att du kommer att lära dig förr eller senare, och fram till dess är all ångest ditt eget fel. Utan inramningen hade det bara varit ett i raden av toksvåra retroinspirerade spel. Nu är det ett spel som måste upplevas.
