Det tog närmare sex år och tre spel och sex expansioner, men nu är det slut … över, som Simon Furman skulle säga. Dark Souls 3 avslutade den eviga cykeln med antingen en ålder av eld eller av mörker. Även om du väljer att bli en ny härskare så är världen slut, ihopklumpad i ett gytter av gamla städer och länder. The Ringed City förändrar inte den saken, men är ett sidosteg som följer upp den förra expansionen, Ashes of Ariandel, och besvarar en del frågor men även ställer en del.

Dark Soul. Det är själva namnet på serien men ändå har väldigt lite sagts om detta föremål. Lite komiskt nog har den mestadels bara behandlats i expansioner. Det var pygmén som skulle bli anfader till hela mänskligheten som fick tag på denna, en av de fyra stora själarna. Han delade den sedan bland alla sina efterföljare och det som kallas ”humanity” är i själva verket delar av Dark Soul. Ja, ordet ”dark” kan nästan helt och hållet översättas med mänsklig, i kontexten att gudarna representerar ljus. Pygmén själv korrumperades dock och blev Manus, som vi spöade i seriens första expansion. Delar av honom utvecklades sedan under årtusenden till fyra drottningar som på sina olika sätt försökte styra sina respektive kungar; förutom Nashandra möter vi de flesta i expansionerna till Dark Souls 2.

Nu får vi alltså höra att Dark Soul ska finnas i The Ringed City, en undangömd plats som kan nås via en kort promenad genom det här förfallet i slutet av världen. Sagt och gjort, bara att ge sig av då. Egentligen är själva motivationen lite vag, och det framgår inte riktigt varför vi är här. Några enstaka vilsna själar finns kvar, som en mystisk krigare (vars namn faktiskt är en ledtråd för oss som råkar bo häromkring) och en kvinnlig riddare som gömmer sig bakom en port, men det är mest nyfikenheten som driver mig vidare.

Via ett kort avsnitt med riktigt störiga fiender (tills man lär sig tricket för att besegra dem permanent) och ett kort inslag av Dark Souls 2-fan service (på flera sätt) hamnar vi i titelns stad, som är en vacker, mestadels orörd stad i verklighetens utkant. Här lever de ursprungliga ättlingarna till pygméerna kvar och på vägen avslöjas en del av deras roll i historien. Dock är det många frågor som återstår, och det känns lite som att många aldrig kommer att kunna besvaras. Å andra sidan är det väl tjusningen med att inte få allt serverat på ett fat.

Dark Souls vore inte Dark Souls om det inte vore svårt, och The Ringed City är inget undantag. Flera sektioner är nästan orättvist djävliga. Men jag gillar också att det inte är så mycket upprepningar. Några segment liknar tidigare upplevelser och en Old Monk-liknande boss finns på plats, liksom en drake som beter sig som Dark Souls-drakar brukar. Men det känns mer som ett ärevarv, en sista hyllning innan slutet. Till och med dialogen verkar på många ställen tala rätt till spelaren: okej, vi hade kul men det är dags att gå vidare.

Man passar också på att lasta in en drös av intressanta vapen och efterfrågade rustningar. Just rustningar kanske man inte kan prata om när det gäller Earthen Peak-besvärjerskornas minimala utstyrsel, men den är himla användbar för att kombinera med andra delar. Det finns också några roliga vapen och ganska snart hade jag ersatt det mesta av min utrustning. Frågan är väl möligen vad man ska ha den till nu när spelet är slut, men tja, det är viktigt att se snygg ut inför apokalypsen.

Snyggt är också själva spelet, och till Playstation 4 Pro blev det ytterligare lite bättre nu. Patchen gäller förstås spelet som helhet, och det flyter på mycket bättre, om än fortfarande aningen ojämnt. Bitvis var det lite väl segt och icke-responsivt, men den biten har förbättrats, vilket även trimmar spelbarheten en aning. Har du redan en maffig PC så blir det ingen skillnad på den fronten.

Eftersom det ändå handlar om ett sidospår så saknas ett riktigt slut och det är inte riktigt den mest intressanta platsen vi hade kunnat besöka så här på slutet. Men det är ytterligare en rejäl utmaning som jag ser fram emot att försöka bemästra längre fram (jag tog hjälp för bossarna för att bli klar i någon som helst anständig tid). Matigare än Ashes of Ariandel och överlag bättre, men ändå inte klockrent.