Det är fascinerande att ett tolv år gammalt spel kan vara en av de främsta anledningarna att leta land och rike runt efter en Playstation 5, men så är inte heller Demon’s Souls vilket spel som helst. Det lade grunden för i princip en hel genre, och är fortfarande en lika intensiv, spännande upplevelse två konsolgenerationer senare.
2020 
2009
Demon’s Souls var aldrig särskilt snyggt. I bästa fall kan man säga att det hade en väldigt säregen stil, men det var mer en bieffekt av att det hade en minimal budget. From Software har aldrig varit grafiska giganter, och går man tillbaka till originalet idag så ser det extremt plastigt ut. Den biten har förstås Bluepoint åtgärdat med råge. Demon’s Souls är, idag, ett av de allra snyggaste spelen på marknaden. Framför allt märks det på karaktärerna, som faktiskt ser ut som människor nu. Karaktärseditorn är också förbättrad, med färdiga delar som går att kombinera hur som helst och ändå ser ut som folk i slutändan, jämfört med tidigare då det var en bedrift att åstadkomma något som inte såg ut som ett rosa troll. Och själva spelet är ohyggligt detaljerat samtidigt som det flyter på felfritt. Det i sig förbättrar också spelbarheten. Jag minns att en del bossar som Maneater och Flamelurker var extra svåra just eftersom de rörde sig så snabbt, och med den opålitliga bilduppdateringen hann man knappt reagera. Att kunna överblicka hela bajsträsket i Valley of Defilement och planera sin rutt gör det mycket mer överkomligt än tidigare, då det kändes oändligt.
En annan aspekt är ljudet, som verkligen utnyttjar den nya tekniken. Eftersom jag mestadels har spelat co-op den här gången så har jag inte riktigt utnyttjat det till max, men många scener har fantastisk ljudbild som måste upplevas. Allra mäktigast var bossen i Shrine of Storms, där de flygande mantornas djupa råmanden blandas med åskovädret till något sanslöst storslaget. Överhuvudtaget är 3D-ljudet utmärkt med pilar som visslar förbi öronen. Det går faktiskt att använda för att upptäcka hot omkring sig, men det förtas ju lite av att jag redan kan spelet utan och innan och vet vart allting finns.
Det är också spelets stora brist, att det är i princip oförändrat förutom det audiovisuella. Det finns enstaka nyheter, som en väldigt välkommen genväg som går att öppna på slutet av Boletarian Palace, och några få vapen och rustningar (varav några fult nog låstes undan som förbokningsexklusiva, och därför inte gick att få tag på om man inte köpte en Playstation 5 vid releasen). Som en liten bonus går det att spegelvända hela spelet och på så sätt få tänka om lite, samt leta efter några nya hemligheter. Att det går att skicka hem grejer till Stockpile Thomas om det är fullt i väskorna är också väldigt praktiskt.
Men samtidigt som Bluepoint ändrade lite såna saker, så är mycket av spelets egenheter fortfarande kvar. Den kanske mest irriterande är co-op-systemet, där man behöver vara i andeform för att kunna hjälpa en annan spelare. Senare Souls-spel har löst det här på smidiga sätt, men här blir det ett evigt jonglerande. Den här grejen med World Tendency gör också att man bör ta livet av sig i Nexus efter varje boss (om man alltså inte tänker köra co-op), för att inte riskera att dö ute i världen och göra området ännu svårare. World Tendency är också precis lika obskyrt som tidigare. I teorin är det coolt att världen förändras och att man behöver utforska på nytt, men i praktiken är det svårt att nå antingen Pure White eller Pure Black utan att faktiskt planera hela sin genomspelning för det. Här tror jag inte att puristerna hade klagat allt för mycket om det hade funnits en smidigare lösning.
En annan brist är att det känns väldigt begränsat jämfört med de senare spelen. Det var banbrytande att kunna använda så många olika vapentyper och att det var så stor spelmässig skillnad mellan, låt säga, ett gigantiskt svärd och dolk, medan andra spel (host, Elder Scrolls, host) snarare raderade ut alla skillnader. Men här har man ändå få valmöjligheter bortom just vapentyp, eftersom det finns så få av varje. Även magin är väldigt begränsad, med en handfull vardera av eldmagi och själmagi (som båda går in under samma paraply här), och helig magi som helt saknar offensiva funktioner. Det är ingen mening med att försöka skapa till exempel en renodlad pyromancer.
Överhuvudtaget är det olämpligt att specialisera sig i Demon’s Souls. Det är det spelet i serien som verkligen har starkast rollspelsinslag, vilket innebär att siffrorna har stor betydelse. Det gör visserligen att motståndsringar faktiskt fyller en funktion, men det gör också att en karaktär måste kunna lite av varje. Om du envisas med att bara slåss med svärd, eller bara skjuta pilbåge, eller bara kasta magi, så kommer du inte att ha särskilt kul. Och när man då har spelat igenom spelet med en mångsidig karaktär, så är det inte direkt så spännande att göra det igen med en till.
Ett sista irritationsmoment är att det är väldigt lätt att göra det väldigt svårt för sig. Om du inte vet precis var du hittar material för att uppgradera ditt vapen, så kommer du att få det väldigt svårt, eftersom, återigen, siffrorna spelar så stor roll. Att uppgradera vapen är också en hel vetenskap, där vapen dels bara kan uppgraderas på vissa sätt och dels bara från olika godtyckliga steg, så om du uppgraderar ditt vapen för långt så förlorar du möjligheten att förändra typen för att exempelvis fokusera på styrka.
Sen har vi det här med sidokaraktärerna, som kan vara väldigt svårt att hålla koll på. Om du försöker bli magiker utan att veta hur du befriar Yuria och Freke så kommer du att vara rätt handikappad, och nåde dig om du inte förstår dig på Yurt efter att ha befriat honom. Men förutsatt att du uppgraderar rätt så får spelet också en omvänd svårighetskurva, där det är mycket svårare från början då du inte har så många alternativ, för att sedan bli en promenadseger i de sista delarna.
Mycket av det här är ju förstås en viktig del av spelets charm och utmaning, och lika mycket som det går på rutin nu så är det ett oförutsägbart och spännande inslag för nykomlingar. Det är förstås alldeles för sent för mig att förvänta mig överraskningar från ett tolv år gammalt spel, och utifrån det perspektivet då ger den här utgåvan egentligen bara ett tillfälle att ta den där regelbundna omspelningen – som jag annars skulle ha gjort i originalet – och göra den sanslöst mycket snyggare. För nya spelare är det i grunden ett extremt stämningsfullt och utmanande Souls-spel, även om det ibland kliver över till att vara rent orättvist. Oavsett vilket så är det med lätthet ett av de allra bästa Playstation 5-spelen. Men det kanske mest säger en del om hur segt den här generationen har börjat.
