Det är svårt att fatta ett objektivt omdöme om Duck Tales, när man har spelat The Moon-banan. Det genialt enkla men fortfarande oöverträffat underhållande i att studsa runt på Joakims pogokäpp, tillsammans med en fantastisk remix av en av 8-bitarens allra mest klassiska låtar gör att jag bara sitter och ler som en galning. Och sen fyra gånger till, på inte riktigt lika ikoniska men ändå extremt väldesignade plattformsbanor jorden runt. De få ändringarna på banorna har gjorts med varsam hand och det är fortfarande ett strålande spel.

Fast Remastered är lika mycket en hyllning till Duck Tales som fenomen som till spelet. Disney passade ju på att plocka fram praktiskt taget varenda originalskådespelare, vilket givetvis motiverade Wayforward att stoppa in massvis med mellansekvenser. Det är störande, faktiskt. Särskilt när man spelar om en bana. Men det går att trycka förbi, och själva sekvenserna osar Duck Tales för fullt. Trots att jag inte såg serien på engelska när det begav sig är det hemtrevligt och mysigt. Allra mest Joakim själv, faktiskt. Wayforward har gjort en Mario och tryckt in en massa glada tillrop till höger och vänster. Men det måste vara en kombination av Joakims aningen gullifierade design och Alan Youngs bedårande röst som verkar ha en :3 i slutet av varje replik: aldrig förut har en snål gammal gubbe varit så oemotståndlig.

Det har också gnällts en del på ”Flash-grafik”, och jag vill sätta stopp för det skitsnacket, genast. Jag blir förbannad på att när det för en gångs skull vankas superhögkvalitativ tecknad grafik så kallas det för billig Flash. Duck Tales är handtecknat på traditionellt sätt, inte en roterad klippdockekroppsdel så långt ögat kan nå. Och animationen är strålande hela vägen. Möjligen hade mellansekvenserna behövt fler unika animationer, men det får vi klara oss utan. Nu går det äntligen att se vad alla finurliga fiender ska föreställa, och de är lika välgjorda de.

Så jag älskar originalspelet, jag älskar rösterna och jag älskar nydesignen. Det jag däremot inte älskar är den aaaaningen sega kontrollen, som vid enstaka tillfällen sabbar en välplacerad pogostuds. Att spela med originalkontrollen (tryck ner plus B för att använda pogo) blir så bökig i längden att jag välkomnar den föranklade varianten (tryck bara B). Något jag också stör mig på är den nya slutbanan. Som ni kanske minns så innehöll Duck Tales fem banor, varpå man återbesökte Transylvanien för en ny slutboss. Här får vi istället en ny bana, men Wayforward har missförstått sitt uppdrag. Medan resten av spelet är utmanande i längden men relativt enkelt i varje givet tillfälle är den sista banan betydligt bökigare, med ett flertal hopp där man bara får en chans. Det avslutas med en skattklättring helt utan marginaler, och misslyckas man får man göra om hela slutbanan inklusive slutbossen, igen. Där är frustrationen påtaglig och jag är nästan benägen att hata hela spelet.

Men det går inte. Jag har redan spelat om de ordinarie banorna på flera svårighetsgrader bara för att det är så förbaskat kul. Jag gillar den utökade berättelsen som alltid verkade finnas i bakgrunden i originalet men aldrig presenterades, som varför Guld-Ivar och Magica hänger ihop, eller hur i hela friden Joakim kan andas på månen. Bossarna är också förbättrade. Förut var de helt menlösa, men nu har de ett gäng klassiska mönster att lära sig undvika innan man kan få in en träff. Jag gillar också möjligheten att spela med originalmusiken, chansen att få dyka runt i pengabingen och den enormt sköna pianoremixen av The Moon i creditslistan (Brentalfloss hade rätt – det skulle ha varit slutmotivet).

Det här är en strålande och påkostad nytolkning av ett klassiskt spel, som borde få både tv-seriefans och alla utom de allra petigaste spelfansen att spinna av förtjusning. Om det är något jag hade kunnat önska mig så vore det också en svensk dubbning… men tyvärr har vi inte längre kvar John Harryson…