Efter en längre tid då Dynasty Warriors-spelen släpptes årligen, plus Xtreme-utgåvor, Empires-versioner, Tactics-varianter, för att inte tala om spinoffs som Samurai Warriors och Warriors Orochi, tog Koei faktiskt en paus med sin huvudserie. Del sju är den första på flera år och den första sedan Koei gick samman med Tecmo. Har de då förvaltat tiden väl och gjort ett spel som inte bara är ännu en i raden av historiska charkuterisimulatorer?

Till skillnad från de flesta av de tidigare spelen väljer man inte en karaktär för att sedan banka sig igenom cirka femtio år av inbördeskrig. Nej, istället får vi följa historien om vart och ett av de tre kungadömena, från den gemensamma starten vid Gula Turbanerna-upproret och slagen mot tyrannen Dong Zhuo, och sedan hela vägen till deras respektive slutstrider. På vägen möter vi dels förstås originalhjältarna Liu Bei, Cao Cao och Sun Jian, men vart och ett av de cirka tjugo slagen som varje sida får vara med i har en egen huvudperson. På så sätt hinner jag spela som nästan alla innan jag ser slutsekvenserna och får prova på figurer som alltid har gått oanvända i tidigare spel, som Pang Tong eller Huang Zhong. För första gången fortsätter också handlingen efter cirka år 230 där vi får följa Jin-kungadömet som slutligen skulle bli det som gick segrande ur striden, och med dem ett helt nytt gäng hjältar.

En bieffekt av det här är att handlingen kan bli så mycket bättre. Dynasty Warriors baseras rätt troget på Romansen om de Tre Kungadömena, som i sin tur är en mestadels historisk skildring av hundra års krig och inbördeskrig. Istället för att exempelvis Guan Yu kämpar sig hela vägen fram till slaget vid Wuzhang, då han skulle ha varit 72 år gammal om han inte besegrats och avrättats fjorton år tidigare, får vi följa den naturliga övergången till nästa generation. Det gör också handlingen desto mera bitterljuv då ödet verkar skoningslöst och alla dör just innan de skulle uppnå sina drömmar. Berättandet flyter naturligt mellan slagfälten via ovanligt välgjorda mellansekvenser och för första gången blir jag faktiskt rörd av det som händer.

Fast Dynasty Warriors främsta triumf är förstås att det tar ett stort gäng historiska namn, varav de flesta var rätt anonyma, och bygger upp ett karaktärsgalleri som överträffar det mesta utanför Suikoden. Vi har förstås min eviga favorit, mästerskägget Guan Yu. Vi har Deng Ai, befälhavaren som är en mästare på att utnyttja terräng och alltid trogen sin ledare. Vi har Xiahou Dun, tidernas hårding som fick en pil i ögat men svalde det för att inte kasta bort något han fått av sina förfäder. Vi har Zhuge Liang, en av tidernas största strateger vars verk överlever än idag (i min bokhylla, inte minst). Vi har Lu Meng, en briljant taktiker som lyckades utmanövrera Guan Yu. Vi har Lu Bu som var sin tids största krigare. Och så vidare, och så vidare genom hela spelet.

Nyheten i del sju är att man hela tiden kan byta mellan två vapen, och även byta ut dem om man skulle behöva något annat. Det gör dels att nya attackmöjligheter öppnas men skapar också välbehövlig variation. För faktum är ju ändå att Dynasty Warriors går ut på att hacka sig fram genom hundratals på hundratals av menlöst soldatpack för att sedan ge sig på generalerna som faktiskt betyder något. Man spöar sig fram genom halvsimpla landskap ackompanjerad av tidsenlig japansk gitarrmetal och dödar allt som tonar fram ur tomma intet. Det finns viss omväxling i form av artilleri i olika former och några eskortuppdrag, men oftast gör man samma sak. Nej, det är inte svårt att håna Dynasty Warriors för dess tekniska brister och simpla upplägg, men då missar man en stor del av poängen. Just lättsamheten gör att det är väldigt avslappnande och beroendeframkallande. Man behöver inte sitta på helspänn, lösa en massa pussel eller memorera långa slagkombinationer. Det är bara att kuta fram mot en armé och med ett svep av en tremeterslans hugga ihjäl tjugo soldater. Är inte det tillfredsställande så säg?

Jo, det där med vapnen. Serien har länge bjudit på en blandning av historiska hillebarder, klubbor, svärd och pilbågar, och mer otraditionella vapen som nunchukus, chakrams, flöjter och solfjädrar. Realismen tar ännu ett steg bakåt i det här spelet, främst tack vare de nya figurerna från Jin. Den sjuklige Guo Huai släpar runt på en portabel kanon, praktiskt nog med automateld. Stoiske Deng Ai har en gigantisk borrlans som hämtad ur Valkyria Chronicles. Den lömske taktikern Zhong Hui har en uppsättning flygande svärd. Och den mesige Ma Dai har en pensel som ritar upp dödliga sigill. Lite mer flummigt än förut men i gengäld riktigt roliga vapen att använda. Om du inte är nöjd med det standardvapen din karaktär använder (och är beredd att offra en specialattack som var och en har) kan du mixa och byta fritt, så de gångerna jag blir fast med Sima Shi och hans löjliga värja kan jag byta upp mig till en dubbel hillebard eller något annat kul.

Hittills i den här recensionen har jag namedroppat sjutton svårlästa kinesiska namn fyllda med X, Y och Z och jag är medveten om att det kan vara svårt för en lekman att se någon skillnad på Zhang Jiao, Zhang Liao, Zhang He och Zhang Fei (som allihop är spelbara karaktärer och inte alls släkt). Även om alla presenteras då de först dyker upp kan det vara bökigt att ta till sig. Men Dynasty Warriors 7 gör i alla fall ett tappert försök att reda ut. Encyklopedin som har funnits med sen några spel tillbaka är bättre än någonsin. Den tar upp varenda namn som förekommer, från små menlösa officerare till de spelbara hjältarna. Dessutom listas olika relevanta begrepp och företeelser som kan vara intressanta att veta. Allt har dessutom korsreferenser så det snabbt går att hitta relaterade saker. Encyklopedin följer boken så vissa saker skiljer sig från vad som händer i spelet, men den tar också upp vad som hände historiskt och inte. Så för den historieintresserade är det en liten guldgruva som bidrar till att sätta kött på benen på karaktärerna. Det finns till och med en uppsättning frågor som kontrollerar om du har lärt dig allt.

En liten detalj som jag också uppskattar är att det äntligen görs ansträngningar för att få till uttalen på alla namnen rätt. Att översätta kinesiska namn till västerländska bokstäver är knappast en exakt historia. Det var länge sedan jag lärde mig att Cao Cao uttalas ”Tsao Tsao” och det tog ett bra tag innan spelen insåg det också, men nu är det bättre ordning även på andra namn. Jag är knappast rätt man att säga att det är hundra procent korrekt men det låter onekligen mer kinesiskt. Annars är väl rösterna av blandad kvalitet men berättarrösten är utmärkt och dessutom kommer snart en gratis patch som stoppar in japanskt tal om du ändå skulle föredra det. Med det förbehållet då att japanerna uttalar precis alla namn på helt andra sätt till att börja med.

Så spelet är alltså en skön blandning av historia och action och en utmärkt ingång till att läsa själva originalboken, som är aningen mer lättillgänglig när man kan sätta ansikten på många av namnen. Men efter att ha röjt igenom hela handlingen för fyra kungadömen på uppskattningsvis trettio timmar är spelet fortfarande inte slut. Conquest Mode erbjuder ett hundratal kortare uppdrag där du kan fortsätta att levla upp figurer, låsa upp nya vapen eller mindre kända karaktärer, och även spela tvåspelarläget eller online. Det här är fortfarande lite begränsat och det är synd att Koei inte har vågat satsa på ett fullskaligt onlinespel, men kul som alternativ. Fast utan handlingen och en strid ström av nya figurer att spela med blir det snabbt rätt enahanda.

Om du aldrig har spelat Dynasty Warriors förut är det här ett utmärkt ställe att börja. Handlingen är ofta riktigt bra och en drivkraft i sig att kämpa sig vidare. Även om det tekniskt sett är medelmåttigt finns det också stunder då det lyser upp, och det är onekligen skönt att kunna röja sig fram som en ostoppbar kraft (tills man skruvar upp svårighetsgraden alltså). En del inbitna fans har klagat på att det är nerskalat och många extrafunktioner har försvunnit, men själv tycker jag att det är uppfriskande att återvända till Dynasty Warriors 2:s rättframma tempo utan överflödigt menypysslande. Jag skulle nog faktiskt vilja påstå att det är det bästa i serien hittills!