Ambitionerna med Epic Mickey var höga, men i slutändan blev det mest ett Nintendo 64-doftande standardplattformsspel med kameraproblem, vilket var väldigt synd. Jag gillar hela den här ”dekonstruera gamla figurer”-grejen och tanken att gamla bortglömda Disney-figurer levde i en egen värld var väldigt skön på ett skruvat Toy Story-sätt. Men spelet gick inte sådär jättebra, vilket troligen hade att göra med att det enbart släpptes till Wii. Det problemet har vi inte längre: förutom originalformatet får även Playstation 3, Xbox 360 och snart dessutom Wii U vara med. Kan det fungera bättre med lite prestanda?
Ambitionerna är det inget fel på den här gången heller. I en skön filmsnutt av hög kvalitet (även om resten av spelet mest använder moderna flash-aktiga sekvenser) återvänder den galne doktorn till Wasteland… och brister ut i sång. På något bisarrt sätt har de lyckats få in klassiska Disney-musikalnummer i det här spelet, och jag är såld. Särskilt eftersom de andra karaktärerna är minst sagt skeptiska. Han lovar att han har ändrat sig (det gjorde även Saddam Hussein i South Park-filmen, och se hur det gick) och sticker iväg med Kalle Kanin för att rädda världen. Övriga är inte fullt lika övertygade utan kallar återigen på hjälten: Musse Pigg.
Som ensam spelare (som dessutom väljer att testa spelet på svenska) får jag som Musse sällskap av Kalle Kanin (Oswald the Lucky Rabbit) genom hela spelet, och där börjar problemen. Jag ställs snabbt inför väldigt typiska plattformspussel anno 1997. Tryck på knapp, se mellansekvens då grej aktiveras, använd grej, se mellansekvens då dörr öppnas, gå igenom dörr. Fast med den ytterligare problematiken att jag måste låta Kalle Den Hjärnslöe Kaninen hjälpa till, vilket är slumpmässigt i bästa fall och direkt aktivt jävligt som värst. Kalle flyger glatt iväg eller faller ner i ett hål eller bråkar med några fiender medan jag försöker göra honom uppmärksam på vad som behöver göras. Jag kan tänka mig att det hade blivit betydligt roligare med en vän som spelar, för The Power of Two är (surprise!) ett co-op-spel. Tyvärr har jag inga vänner, åtminstone inga som vill spela Epic Mickey.
Så har jag genomlidit Nintendo 64-bandesign i en halvtimme medan pipiga röster tålmodigt berättar ungefär vad som måste göras, gång på gång tills jag fattar. Jag och kanineländet hoppar in i en genväg till nästa område… och hamnar i en värld av Disney-magi. Herregud alltså. Vi springer genom en Little Big Planet-aktig makrovärld uppbyggd av samlarobjekt från Disneys tidiga historia. Det är gamla leksaker, målarböcker, små blädderböcker i största allmänhet, och så får jag äntligen se vart Disneys gremlins kommer ifrån. Det är lysande… i några minuter. På samma sätt fungerar kortfilmerna som också, liksom det förra spelet, är sidscrollande banor baserade på klassiska ”Silly Symphony”-historier och här sprudlar det också av nostalgi.
Men jag förstår inte vem det ska vara till för. Barnen kanske bättre uppskattar de ibland nedlåtande simpla pusslen och har tålamod med de mindre genomtänkta sekvenserna, men de lär å andra sidan få mardrömmar av robotzombie-Långben. Vuxna hittar massvis av detaljer och gamla figurer (Klarabella Ko! Klasse! Svarte Petter! Tre små grisar! Fantasia-kvastarna!) att uppskatta, men blir snabbt uttråkade av det hela. Med Vem Satte Dit Roger Rabbit i färskt minne kan jag också tycka att hela grejen med att spruta thinner på tecknade figurer är smått grotesk…
Tack vare den relativt enkla tekniken (förutom huvudpersonerna som är rejält välgjorda) bjuder Playstation 3-versionen också på 3D-stöd, men det är svårt att se någon egentlig fördel med det. Det blev mest bara suddigare, tycker jag. Spelet stödjer också Move, för att komma lite närmare spelkänslan i originalet.
Jag skulle vilja gilla det här. Det märks verkligen att utvecklarna har rotat djupt i arkiven och kommit upp med lite godbitar (att kunna se lite kortfilm direkt i spelet är trevligt), men samtidigt är själva spelet så segt och föråldrat. Den närmaste jämförelsen, med tanke på att jag valde att köra det på svenska, och med hela den här magiska penselgrejen i åtanken, är PSone-spelet Harry Potter och De Vises Sten, som jag testade 2001 någon gång. Ambitiöst, välgjort och relativt snyggt för sin plattform… men sorgligt medelmåttigt. Möjligen bättre om du känner någon lämplig Kalle Kanin.
