Det är inne nu med att gamla spelutvecklare gör comeback med sina gamla titlar, eller åtminstone nytolkningar av dem. För några år sedan återvände Eric Chahi till spelvärlden med den kreativa gudasimulatorn From Dust. Chahi låg ursprungligen bakom det briljanta actionäventyret Another World, som han utvecklade åt Delphine Software. Minst lika briljant var Flashback, men Paul Cuisset har inte lyckats bevisa att det var mer än ett one-hit-wonder. Skräckspelet Amy som släpptes häromåret var enligt alla bedömare ett totalt genomuselt sådant. Men när han får sätta sig ner och återskapa sin höjdartitel kanske det blir bra?

Med ett ord: nix. Om vi börjar med det uppenbara så är Flashback en relativt trogen tolkning av originalet… om man bortser från allt det viktiga. Det är överlag samma kartor och liknande bandesign, men där upphör likheterna. Ambitionen var att ”uppdatera spelet för en modern publik”. Det är precis vad de har gjort… vilket innebär, i tur och ordning: en störig och kaxig huvudperson som häver ur sig floskler hela tiden, en påklistrad romans, medhjälpare som hör av sig via radio i tid och otid, en karta med pilar som visar precis vart du ska gå (denna går lyckligtvis att stänga av eftersom jag inte är tre år gammal), fiender som tappar energibollar som fyller på energimätaren, ett erfarenhetssystem som låter oss uppdatera diverse färdigheter för att ”skräddarsy spelet efter vår egen spelstil”, mycket mer action överlag, flygande fiender som är svåra att träffa, sega panoreringar för att visa PRECIS vad som hände när du just drog i en spak, ett scanningsystem för att upptäcka dolda fällor (som gör att man måste smyga fram överallt för att inte få en mina i huvudet och svära ännu en gång), ett analogt sikte som dummar ner striderna helt och hållet, överflödiga handgranater, smygsektioner och kontextbaserade ”avrättningar” som aldrig går att få in eftersom spelkontrollen är så jävla usel. Puh! Missade jag något? Jag svär, det enda som saknas för att det ska vara komplett avskyvärt är DLC-kostymer och ett F2P-upplägg.

Originalet hade en komplex men sjukt precis spelkontroll där det gällde att bemästra varenda rörelse för att ha en chans. Det var närmast ett pusselspel snarare än ett actionspel och varje rum krävde en särskild approach. Fienderna var smarta och agressiva, och det var fullt av dödliga fällor som man fick lära sig kringgå. Misslyckades man var det raka spåret tillbaka till senaste sparplatsen, och dessa var inte många. Å andra sidan var det sällan spelets fel att stackars Conrad bet i gräset. Flashback 2013 dumpar all finess. Conrad autojusterar sig för att hoppa till nästa plattform, tar lite skada av att springa genom elektrisk eld och kan panga ner tonvis med fiender på en gång. I gengäld försöker han ofta hoppa mitt i eldstriderna, är allmänt sladdrig i vändningarna och lider av en kamera som är alldeles för inzoomad för att ge någon överblick.

Spelet är även tekniskt undermåligt. Det körs på Unreal Engine (förstås!) och har alla barnsjukdomarna som vi störde oss på i andra spel fram till 2008. Texturer laddar in allt eftersom, ibland så fort man springer mellan två rum. Animationen är betydligt sämre än det tjugoett år gamla Amiga-spelet och saknar snygga övergångar. Dessutom buggar det hejvilt om Conrad dör, då han kan springa runt baklänges eller genom väggar innan Game Over-bilden kommer upp. Ibland får kameran frispel och låser sig två våningar nedanför Conrad. Även fienderna är dumma som tåget och reagerar ibland inte på att bli skjutna eller springer fram och tillbaka utan att hitta fram. Den klimaktiska bossfajten i Death Tower tappade också all charm när bossen stod och stirrade på en plattform tills jag kunde lobba ner en granat innanför hans sköld.

Till skillnad från många andra remakes på sistone innehåller Flashback originalspelet… men inte heller det lyckas Cuisset undvika att sabba. Nästan, i alla fall. Jag kan inte riktigt avgöra vilken version det är baserat på. Vektormellansekvenserna är sjukt smidiga vilket får mig att tro att det är PC-versionen. Spelkontrollen fungerar utmärkt där, förutom den knepiga distinktionen mellan att använda föremål och använda bakgrundsobjekt, som å andra sidan förekom redan tidigare. Det är ett sant nöje att springa runt med Conrad i originaltappning. Spelet har sparfunktion och en inbyggd banväljare så att man kan få se hela spelet, för det är nämligen ohyggligt svårt bitvis. Men som sagt rättvist.

Två stora missar är det däremot där också. Först och främst saknas musiken, vilket förtar känslan i många scener. Sen är spelet också oförklarligt intryckt i en virtuell arkadmaskin som står i startmenyn. Tänk Capcoms mer kreativa arkadfilter där man kan se ”över axeln” på någon som spelar… men som enda alternativ. Man har konstant regnet i bakgrunden som distraherar och spelet körs på en liten ruta med fejkade störningar och dessutom skitiga kanter så att detaljer i hörnen av spelet inte syns. Snacka om att offra spelbarhet för ”stämning”. Det skulle vara en så lätt sak att zooma in spelet i fullskärm, i sin pixliga skönhet, och ha en sann klassiker tillgänglig i perfekt version.

Det finns i teorin fyra sorters remakes. Bra spel som får trogna versioner (Duck Tales). Dåliga spel som får trogna versioner (Super Frog). I teorin borde det även finnas dåliga spel som får så många ändringar att de blir bra, men jag har inget exempel på det. Men värst av allt är nog bra spel som förändras till det sämre. Det hade kunnat vara strålande. Det hade kunnat vara en regelrätt HD-konvertering med nyritade miljöer, eller det hade kunnat vara ett välgjort modernt actionspel i stil med Shadow Complex. Det här är ett spel som är sämre på alla punkter. Hade 1993-versionen åtminstone varit välgjord hade jag kunnat förtränga den här förolämpningen och se det hela som en onödigt påkostad startmeny för det spelet. Men inte ens det lyckades de med. Ironiskt nog borde det här spelet fått förbli bortglömt.