Det finns två sätt att göra fightingspel. Antingen lägger man ner tusentals timmar på att polera, finjustera och planera ett spelupplägg som håller för tiotusentals speltimmar. Då får man Street Fighter, Virtua Fighter, King of Fighters eller i värsta fall Dead or Alive. Eller också så satsar man helt och hållet på minsta gemensamma nämnaren: sex och/eller våld. Då får man Girl Fight.

Alltså, redan titeln säger en hel del om vad det handlar om. Åtta mer eller mindre avklädda tjejer slåss i en virtuell värld för att fly från en skum organisation. Det finns en handling men den är pinsamt primitiv och sträcker sig till att datorrösten (som visar sig vara slutbossen Chrome) säger ungefär samma tjafs till varje deltagare. När man så slår sig fram till Chrome och spöar upp henne så får man en pinupbild av sin utvalda karaktär och förmånen att spela med nästa. Ja, du låser upp figurerna en efter en och jag har klarat det med alla, en bedrift som tog ett par timmar och troligen förkortade mitt liv med en vecka.

Kanske är jag avtrubbad efter tjugo år av fightingspel. Designen är dålig men det är inte som om det inte finns liknande figurer i de flesta spel, om inte annat som alternativa dräkter. Du kan ju onekligen klä varenda tjej i Dead or Alive, Soul Calibur, Virtua Fighter eller Tekken i baddräkt, så att komma med pekpinnar där vore aningen hycklande. Det är väl mest grejen att det gäller allihop, till skillnad från King of Fighters där alla klär sig anständigt förutom Mai. Till utvecklarnas försvar kan man också nämna att hela gänget är mycket kapabla kvinnor: forskare, företagsledare, lönnmördare, yrkessoldater och så vidare… om de bara inte hade klätt sig som fetischstrippor.

Det största problemet är inte heller den tveksamma kvinnosynen. Nej, problemet är att Girl Fight är trasigt på alla tänkbara vis. Till att börja med är grafiken laggig och seg, trots att den ser ut som ett uppskalat PSP-spel. I ett fightingspel är det en dödssynd att bilduppdateringen halkar efter, i det här spelet är det nästan konstant. Att sedan animationen är minst sagt simpel gör att det känns som såna där bortglömda titlar från mitten av nittiotalet med namn som Cardinal Syn eller Battle Arena Toshinden. Det finns ett Dead or Alive-inspirerat kontringssystem men det är i praktiken omöjligt att använda eftersom det knappt går att urskilja när en attack är på väg förrän den redan har inträffat, en sekunds lagg senare.

En ”unik” feature är de valfria specialkrafterna som går att aktivera när man fyllt på en mätare. De gör allt från att bedöva motståndaren till att fylla på sin energi. I teorin finns det väl ett litet taktiskt upplägg här, men det tenderar mest att dra ut på striderna ytterligare och i kapplöpningen mot klockan är det nästan nödvändigt att hålla energimätaren uppe. Heartbreak-attacken (som praktiskt taget aldrig träffar) är exempelvis helt värdelös.

Av de dryga 200 tappra själarna som spelat online ville ingen visa sig igen så här två veckor efter spelets premiär, så jag kan inte uttala mig om onlinestödet. Eftersom jag inte vill utsätta någon jag känner för det här spelet återstår alltså att nöta sig igenom det patetiska storyläget och försöka vinna poäng den vägen. Poängen spenderar man på att köpa starkare varianter av specialkrafterna, köpa alternativa kostymer (vilket är en lögn, det handlar om alternativa texturer) eller köpa artwork av varierande kvalitet och upphetsningsfaktor.

Och så kan man köpa loss biografier om de åtta karaktärerna, vilket är den enda egentliga behållningen jag har fått ut av det här spelet. Förutom en irriterande ovana att stryka ut fakta (för att inte avslöja hela den enormt komplexa handlingen) är det här det enda sättet figurerna får någon som helst personlighet. Vi får till exempel veta att Wrench – i verkliga livet, det här är en virtuell värld om du minns – har förlorat en arm och ett ben, eller att Viper förlorade synen under mystiska omständigheter, eller att Chaos bara vill ha sönder saker. Om Girl Fight hade haft någon sorts finess hade det kunnat handla om en ond organisation bestående av kåta tonåringar och att det är därför tjejernas virtuella motsvarigheter ser ut som de gör. Men självinsikt av det slaget har inte utvecklarna, tyvärr.

Med minimala produktionsvärden och en usel spelmotor finns det inte mycket anledning att lägga tid på det här. Vill du spela bra fightingspel finns det så många andra. Vill du specifikt spela med bara tjejer är Arcana Heart 3 eller Skullgirls utmärkta alternativ. Vill du ha ett lättsamt och lättklätt fightingspel så finns alltid Dead or Alive. Jag kan inte se någon situation där Girl Fight skulle vara ett bättre alternativ.

Det är kul med utmanare. Det är mindre kul med usla spel. Och så återstår den största frågan: varför i hela friden har någon återupplivat strategikungarna Microprose som varumärke för att försöka kränga skräpspel?

(För övrigt ber jag om ursäkt för all tearing på bilderna – det är inte lätt att pricka in ett ögonblick då det inte är problem med bilduppdateringen…)