Tanken med Ni No Kuni var att det skulle vara en Studio Ghibli-film i spelformat. Men det drog ut på tiden och nu hann faktiskt Gravity Rush före. För det här är verkligen ett spel som har Ghibli-känsla in i minsta detalj.

En ung kvinna utan namn dyker plötsligt upp i en märklig värld. Tack vare en skum katt som följer henne har hon övernaturliga krafter som låter henne styra gravitation och därmed flyga, men hon minns inte vem hon är eller varifrån hon kommer. Här skulle det snabbt kunna degenerera in i ångest och ondskefulla vändningar och ”jag är din far/skapade dig i ett lab” och såna tröttsamma klichéer. Men inte då. Kat, som hon snart kallas, är en alltigenom gladlynt tös och låter inte småsaker som minnesförlust sänka hennes humör. Precis som Ghiblis bedårande häxa Kiki sätter hon direkt igång med att hjälpa sin omgivning. Det är en stark kontrast mot flertalet spelhjältar numera och hennes smått naiva entusiasm inför allt som händer är en drivkraft att fortsätta med spelet.

Gravity Rush utspelas i en märklig värld, där staden Hekseville svävar mitt i en gravitationsstorm. Trots det och trots att det ibland dyker upp hemska svarta monster lever de flesta människorna ett ganska avslappnat liv i någon sorts östeuropeisk steampunk-tillvaro. Det gäller bara att se upp att inte tappa saker över kanten. Det är fantasifullt utformat och väldigt hemtrevligt. Förutom Ghiblis och andra högkvalitativa anime känns det också som att mycket inspiration är tagen från europeiska scifi-serier, med blandningen av realism och overklighet.

Just serieupplägget är väldigt tydligt, där alla mellansekvenser blandar animation och tecknade stillbilder på ett mycket bra sätt. Det är långt från de typiska pratande huvuden som ofta förekommer i japanska spel och bidrar till att ge ytterligare personlighet och charm åt Kat och hennes kompanjoner.

En liten besvikelse är att spelet konstant körs i lägre upplösning än vad skärmen klarar av, på samma sätt som Uncharted. Det ger ett grynigt intryck och förtar mycket av de detaljer som faktiskt finns. I gengäld är det oftast jämnt och fint, med bra animationer och enorma miljöer som för tankarna lite till Crackdown. Även om Kat kan flyga och inte behöver förlita sig på klättring eller hopp så får man lite av samma känsla när man jagar uppgraderingskristaller på hustaken. I övrigt är design och ljussättning utomordentliga och skapar en riktigt skön tecknad atmosfär.

Att känna den där inbjudande känslan av att flyga är en av spelets höjdpunkter. Striderna är däremot en blandad kompott. I teorin kan Kat slåss på marken, men en serie sparkar räcker knappast för särskilt många fiender. I praktiken handlar det därför om att flyga runt fienderna i luften, sikta in sig på svaga punkter och sedan göra flygande dyksparkar eller möjligen fyra av en superattack för att rensa bort starka fiender på en gång. Ofta är det riktigt kul men jag märkte allt eftersom spelet pågick att det började kännas enahanda. En krånglig kamera gör det ännu bökigare i trånga utrymmen, vilket lyckligtvis sällan är fallet. Jag gillar också att tryckskärmsfunktionerna är mestadels valfria och valde att sikta med den högra spaken istället för att behöva styra runt hela Vitan som en fåne.

Själva handlingen känns precis lagom i längd och är uppfriskande fri från överraskningar och ”smarta” vändningar. Vill man få ut mer speltid finns det massvis av sidouppdrag och utmaningar att syssla med, och även en hel del utlovat nerladdningsbart material. Den allmänt mysiga musiken och det påhittade språket bidrar till att skapa en väldigt trevlig och genomarbetad spelupplevelse, om än en med vissa tekniska brister. Gravity Rush är inget mästerverk men ett riktigt bra spel som definitivt tillhör toppskiktet på Vita.