Den anrika serietidningen Weekly Shonen Jump har varit startplatsen för praktiskt taget alla klassiska pojkmanga. Dragon Ball, Naruto, Fist of the North Star, Yu Yu Hakusho, Bleach, Kinnikuman, Jojo’s Bizarre Adventure, Rurouni Kenshin, Bastard!!, Yugioh, One Piece, Hunter x Hunter och så vidare. Numera är det inte direkt ovanligt att stora mangautgivare gör crossovers; jag tänker närmast på exempelvis Tatsunoko vs Capcom och Dengeki Bunko Fighting Climax. Men Jump var troligen först redan där – redan på NES-tiden släpptes crossover-rollspel där de gamla 80-talshjältarna möttes, och det kom två fightingspel till Nintendo DS med liknande upplägg.

J-Stars är däremot det första i riktigt modern tid, och det samlar nästan alla av de största serierna, med Konamis Yugioh som kanske främsta undantag. 39 spelbara hjältar plus en handfull medhjälpare dyker upp och där inkluderas förstås storkändisar som Son Goku, Naruto, Sasuke, Kenshin, Seiya, Luffy, Kenshiro och Joseph Joestar, samt en del mindre kända men ändå fabulösa kämpar som Bobobo-bo Bo-Bobo (som slåss med sitt gigantiska näshår – Fist of the Nose Hair …) och närpolisen Ryotsu som cyklar omkull motståndaren och skjuter med sin tennisracket.

Spelet klassas formellt som fightingspel men det är i en mycket vid bemärkelse i så fall. Det har mycket gemensamt med de senare Dragon Ball- eller Naruto-spelen och ses ur ett bakifrånperspektiv där man springer runt i stora öppna arenor, oftast fyllda med byggnader och andra hinder. Praktiskt taget alla strider är två mot två vilket leder till en del taktiska överväganden men också bitvis ganska mycket kaos. Det kan löna sig att fokusera på en motståndare åt gången och försöka plocka snabba poäng men då kan man förstås räkna med att den man inte har koll på vräker loss en del jätteattacker i ryggen på en.

Spelkontrollen är både simpel och lite väl komplex. En massa knappar går åt för att låsa siktet och röra sig runt arenan. Det finns en uppsättning grundslag, där den svagare leder till förutbestämda kombinationer, plus en specialattack som är lite mer unik för varje figur. Det finns också specifika attacker för att bryta motståndarens gard och för att träffa flera fiender på en gång. Slåss man tillräckligt bra får man tillgång till en superattack – efter att hela teamet har superposerat, så klart. Det är ganska ordinärt och möjligheten att jonglera fiender och kalla på en tredje medhjälpare är inte direkt upphetsande. Även om specialattackerna varierar rätt rejält – Kenshin laddar upp iaidodrag med sitt svärd medan Yusuke kan blåsa iväg energiprojektiler för att avsluta en sårad motståndare och Ryotsu bygger ihop små kanontorn som hjälper till – så är inlärningskurvan ganska kort. Men i grunden fungerar också de flesta figurerna likartat.

För en ensam spelare finns ett par olika spellägen. Äventyrsläget är det matigaste och har fyra separata kampanjer som följer olika team från de största serierna, som får slå följe med lite oväntade kompanjoner. Man reser runt på en typisk rollspelskarta och gör sidouppdrag eller ger sig på valfria strider innan man fortsätter med huvudhandlingen, som (förstås) kretsar kring en turnering. På vägen stöter man på ytterligare en otrolig mängd figurer som jag aldrig någonsin hört talas om, från de mest obskyra serier. För den riktigt insatte finns det nog mycket att uppskatta där, men frågan är väl hur många i väst som har stenkoll på Kuroko’s Baseball eller Such A Luckyman och dess sidokaraktärer. Det är väl inte heller direkt fråga om någon djup dialog: Naruto säger ”dattebayo” en massa och löser alla problem genom att kasta sig in i dem, ungefär.

Äventyrsläget bjuder på många timmar bara för att plöja sig igenom med ett av teamen, men det blir snabbt rätt långtråkigt. Mer variation finns i utmaningsläget där man möter motståndare av olika slag och samtidigt ska lyckas med specifika mål. Exklusivt för den västerländska versionen (därav + på slutet) är också ett renodlat arkadläge med bara strider rakt av. Genom dessa låser man upp poäng som används för att köpa loss fler av figurerna – bara en handfull är tillgängliga från början. Det går också att finlira med speciella samlarkort som låter en justera vad man vill fokusera på utifrån sin taktik.

Det stora problemet är att det inte i närheten av lika explosivt och varierat som det borde vara. Man slår sig genom byggnader och välter monument, men generellt handlar det om att låsa siktet på en motståndare, rusa fram och göra en attackkombination, vänta tålmodigt medan motståndaren reser sig, blockera motangreppet, och sen upprepa. Det är ett väldigt uppstyltat upplägg där man är osårbar en kort stund efter varje fall, och det lönar sig nästan aldrig att pressa på, då man riskerar att få en lika lång kombination tillbaka. Superattackerna hjälper en aning men dyker upp så pass sällan att de inte riktigt inverkar på utgången.

Ett annat problem är att tekniken är minst sagt undermålig. Nu pratar vi förstås om ett spel som ursprungligen släpptes till Playstation 3 och Vita, och som konverterades till Playstation 4 specifikt för väst. Och spelet ser helt okej ut för att vara en generation gammalt. Men det har inte gjorts ett dugg för att fräscha upp spelet i den här versionen. Det är grynigt och verkar köras i 720p (döm själva av bilderna direkt från spelet) och orkar aldrig upp i någon spektakulär bilduppdateringshastighet. Men det allra mest störande är att tvåspelarläget är nästan obrukbart då varje spelare får ett pyttelitet fönster att navigera i, oavsett om man samarbetar eller spelar med varsin datorkollega. Jag har bokstavligen spelat Dragon Ball-spel på SNES med smartare hantering av split screen. Jag testade också onlineläget men dels tar det rätt lång tid att hitta en medhjälpare, sen ska man också hitta ett motståndarlag. Och gissa om medhjälparen stannar kvar om man förlorar. Spelets upplägg gör det väldigt svårt att hinna bli samspelta.

Ska man uppskatta J-Stars Victory VS+ ska man nog vara betydligt mer insatt i både moderna och klassiska Jump-serier än vad jag är, även om jag har läst och följt en hel del av Dragon Ball, Naruto och Jojo i mina dagar. På plussidan finns de välgjorda karaktärerna (även om jag hade föredragit Naruto-liknande celshading), ett stort karaktärsgalleri med en hel del info att läsa på om och en del oväntat trevliga bekantskaper, och en överkomlig startsträcka. Men det saknar djup och känns ofta obalanserat, särskilt när man måste förlita sig på att datormedhjälparen gör som man vill (utifrån vaga direktiv). En stökig kamera som gärna gömmer sig bakom terräng bidrar till frustrationen. Jag saknar också den japanska versionens klassiska låtar som ”Cha-La Head Cha-La” och ”Pegasus Fantasy”. Att man lyckas licensiera alla dessa karaktärer för att släppas i väst är förstås en bedrift, men musik är tydligen ännu svårare. Sammanfattningsvis är jag lite besviken. Det är för lite fightingspel och för mycket kaos. J-Stars är inte dåligt men tyvärr tämligen menlöst.