För ett tag sedan talades det om att Studio Ghibli närmar sig sitt slut. Inte nödvändigtvis av ekonomiska skäl, men för att studion är Hayao Miyazakis skapelse och vid 71 års ålder vet vi förstås inte hur länge till vi får behålla honom. Förhoppningsvis är Lånaren Arrietty ett tecken på att Ghibli har en framtid även utan Miyazaki. Tecknaren Hiromasa Yonebayashi fick kliva in som regissör för att ge liv åt Miyazakis manus och lyckades utomordentligt med att skapa Ghibli-magi.
Jag vill minnas att jag läste böckerna om Lånarna för länge, länge sedan, men i så fall har jag glömt alla detaljer. Filmen baseras på den första boken, där den unga flickan Arrietty lever med sin familj under ett gammalt hus. Lånarna är pysslingar som lever på saker som de ”lånar” från människorna, ett fantasifullt koncept som förstås lämpade sig ytterligt för att tolkas som film. Och det är också filmens största bedrift. Precis som i Totoro visar Ghibli upp det magiska i det naturliga, fast den här gången ur ett mikroperspektiv. Husets grund är som en uråldrig ruin, blomträdgården är som en djungel och insekterna blir till husdjur. Trots att det utspelar sig helt och hållet på en enda plats känns det fortfarande lika omväxlande och vackert som studions mer episka filmer.
Som vanligt är det visuella helt magnifikt. Efter den lite väl nerskalade Ponyo är Arrietty en återgång till makalöst vackra landskap och superdetaljerade interiörer, och att se filmen på bluray gör förstås det hela ännu bättre. Jag är särskilt imponerad av hur genomtänkt Arriettys lilla värld är. Hur de har återanvänt vardagliga saker på ett nytt sätt, som att en borttappad nål blir en värja åt henne eller att en blomkruka blir en hel spiskåpa. Och saker som att vatten faktiskt beter sig annorlunda i en sån skala där två droppar fyller en tekopp.
Ännu en triumf för Joe Hisaishi, tänkte jag skriva, men faktum är att han för en gångs skull inte står bakom musiken. Istället är det Cécile Corbel som har komponerat och resultatet är mycket, mycket bra. Kanske för att återspegla historiens brittiska ursprung är stämningen mer åt det keltiska hållet, och det är alltid ett säkert sätt att få mig att smälta. De japanska rösterna är förstås oklanderliga men även de svenska håller faktiskt bra klass jämfört med många andra dubbningar.
Lånaren Arrietty är en ganska stillsam och vacker men ändå fantasifull och gripande film som mår ypperligt av bluray-formatet, och jag skulle helt klart ranka den bland de bättre av Studio Ghiblis filmer. Jag hade gärna sett mer extramaterial än en lång genomgång där regissören mer eller mindre sitter och visar upp konceptskisser för kameran. Men filmen som helhet är en ren fröjd att se och jag är inte längre riktigt lika orolig för Ghiblis framtid. Är det en bagatell? Ja, men det var Min Granne Totoro också…
