När Lego bestämde sig för att hoppa på samma toys-to-life-tåg som Skylanders och Disney Infinity var det lätt att bli cynisk. Självklart vill de kunna sälja en massa Lego dyrt. Och visst, redan från start är Lego Dimensions fyllt av små sidosaker som kräver en specifik figur. I spelets första värld, The Wizard of Oz, behövs till exempel Peter Venkmans spökjägarfärdigheter, Supermans lasersyn och raptortränar-Owen för att verkligen hitta allt, och dem behöver du förstås köpa separat.

Men låt oss vända på steken och tänka efter. Det här är alltså ett spel där DC Comics möter Ghostbusters möter Jurassic World möter The Wizard of Oz. Plus Lord of the Rings, så klart, för Gandalf är ju med. Och Legos egna licenser som The Lego Movie, Ninjago och Legends of Chima. Räcker det inte? Vad sägs om The Simpsons, Scooby Doo, Back to the Future, Midway Arcade (!), Doctor Who och självaste Portal? Jag menar, om syftet var att vara superkrasst kommersiell och lura barnen att köpa Lego-figurer så är väl kanske inte Wizard of Oz det första man kommer att tänka på? Det är snarare som om Lego och Travellers Tales har suttit ner och sållat bland befintliga licenser, önskat sig några nya favoriter (både Portal och Oz har varit på tapeten i Lego Ideas-sammanhang men genomfördes aldrig där) och sedan skickat ut världens största licensteam för att göra det möjligt.

Resultatet är en minst sagt bisarr resa där Gandalf, Wyldstyle och Batman med hjälp av en magisk portal reser mellan olika världar och försöker stoppa den onde Vortech (spelad av ingen mindre än Gary Oldman). Upplägget är traditionellt Lego-spel, där det rör sig om plattformsäventyr och fiendebankande blandat med en massa pussellösning, men med den stora nymodigheten i själva portalen. Det är inte bara en passiv scanner för att läsa av vilka figurer du äger. Det finns sju fält uppdelade på tre zoner, och de här zonerna används flitigt i pussel. Nästan för flitigt ibland, för det går definitivt inte att sitta utom räckhåll för att kunna flytta en figur hit eller dit, kunna växla in ett nytt fordon eller bara undvika en fiendeattack genom att hoppa bort från en ruta.

Här har Lego en unik fördel. Efter att ha byggt huvudpersonerna bygger du sedan både portalen och dina fordon eller tillbehör allt eftersom de dyker upp i spelet. Och i ett genialt drag så utvecklas portalen allt eftersom du spelar. När du får nya färdigheter (som gör pusslen allt mer komplicerade) lyfts respektive sköld fram på portalen så att det stämmer överens med vad du ser i spelet. Fordonen byter också form – varje liten modell går att bygga om till tre varianter, men rent praktiskt är det lite för bökigt att hålla på och riva och bygga om dem varje gång man behöver en ny färdighet. Oavsett om du bygger eller inte så sparas i alla fall den senaste versionen på respektive bricka. Men allt det här gör att kopplingen mellan spel och verklighet blir mer involverad än de andra spelen.

Lego Dimensions är inte utan fel. AI:n är som vanligt dummare än tåget och det är fullt med småbuggar som får figurer att fastna i väggar, vilket inte blir bättre av att variationen av figurer gör att spelet går att ha sönder rejält. Nästan alla hinder går att flyga runt med figurer som Eris eller Wonder Woman, och skulle man ändå behöva lösa ett pussel så spelar fienderna oftast ingen som helst roll eftersom man bara förlorar lite poäng på att bli besegrad. Ibland är det också ohyggligt svårt att se vad som ska göras härnäst, särskilt när det kryllar av fiender och man har sju figurer på spelplanen.

Men det spelar mindre roll. Lego Dimensions är en crossover-fest vars like jag inte har skådat sedan Project x Zone, och betydligt bättre genomförd för den delen. Varje värld har en egen öppen zon (motsvarande områdena mellan banorna i andra Lego-spel) packad med gästspel och små uppdrag i MMO-stil att pyssla med: samla det här, spöa de här, leta rätt på det där. Det kan tyckas menlöst, men försök övertyga mig om det när jag har Batman hoverboardande runt i Hill Valley anno 1985 med Huey Lewis i högtalarna, eller när jag upptäcker att DeLorean:en även kan användas för att resa i tiden inom Aperture Laboratories till en tidigare, oförstörd testkammare. De dyrare paketen innehåller också små dedikerade sidobanor av varierande kvalitet: Portal var en briljant nästan-uppföljare till tvåan komplett med alla de älskvärda personligheterna, medan Back to the Future var en halvtaskig sammanfattning av den första filmen som bara räddas av att Christopher Lloyd och Michael J Fox repriserar sina roller. Jag har också hört mycket gott om Doctor Who-paketet som använder tidsresorna för ännu mer sanslösa inhopp.

Ja, det är också något som visar vart alla dyra Lego-pengar har gått: Lego Dimensions är fullkomligen fullspäckat med röstgästspel. Visst, i många fall går det inte att lägga till nytt, och både Wizard of Oz (förstås), Scooby Doo, Simpsons och Ghostbusters återanvänder befintlig dialog. Ian McKellen har ersatts av en imitatör men uppriktigt sagt trodde jag först att det var han, så bra är tolkningen. Men The Lego Movie-gänget är på plats, den senaste Doctor Who (Peter Capaldi) har en stor roll och så har vi förstås folk som Ellen McLain (GlaDOS) som för övrigt har en briljant scen med en annan illvillig AI …

Och framför allt är det hysteriskt välskrivet, både när det blir humor och action. The Wizard of Oz är lika käckt och färgglatt som Technicolor-originalet, medan Doctor Who-banan är survival horror i Lego-form. Ghostbusters och Back to the Future-sektionerna är förstås fullsmockade med nostalgi, och allt med Portal är lika briljant som ursprungsspelen. Utan att spoila allt för mycket så måste jag säga att Portal-fans absolut inte får missa det här! Och sen finns ju det märkliga Midway Arcade-segmentet där man helt plötsligt placeras i varianter av Gauntlet, Robotron, Defender och Super Sprint. Det enda som stör är att sidokaraktärernas kommentarer till varandra tenderar att upprepas sjuttioelva gånger, och att de förstås inte dyker upp i mellansekvenser utan bara i själva spelet.

Det tog mig gissningsvis tolv timmar att klara spelet om man räknar bort de extra betalbanorna, och med tanke på hur kul jag har haft med alla märkliga crossovers så var det värt investeringen redan där. Det är lite svårare att motivera alla extrapaketen. Någon från varje värld kan vara bra för att kunna besöka respektive plats utanför huvuduppdragen, men det är inget måste. Om du inte absolut måste klara allt till 100% finns det inte heller någon anledning att köpa alla figurer, då de flesta bara leder till mer poäng. Det går också att tillfälligt köpa figurer för att använda deras färdigheter, så det mesta går att fixa, om än långsamt. Men alla banor är extremt välgjorda och fyllda med tonvis av kul. En varning bara. Även om du inte normalt sysslar med Lego så kommer du att vilja ha Doctor Who-setet som släpps i dagarna, och den gamla Ghostbusters-bilen från förra året, och hundratals andra Lego-grejer som skymtar förbi i spelet. För att inte tala om att du kommer att vilja lista ut hur man bygger GlaDOS på riktigt.