När jag först kom i kontakt med Sagan om Ringen för cirka 22 år sedan var jag fortfarande rätt inne på Lego, men eftersom boken fortfarande inte var särskilt visuell för mig hade det aldrig föresvävat mig att försöka återskapa den i Lego-form. Om du hade berättat för mig då att jag 22 år senare skulle sitta och skriva om ett Lego-spel baserat på en filmtrilogi baserad på samma bok hade jag blivit rätt förvånad. Jag hade nog varit rätt fascinerad av det här med internet också, förvisso.
Ja, Lego Lord of the Rings följer handlingen från filmerna i stora drag, genom de viktiga scenerna och med mycket av berättelsen intakt. Det är en påkostad produktion – för första gången har Travellers Tales och Lego fått använda dialog direkt från filmen, så mycket av scenerna är precis som på bioduken fast återskapat med Lego… och en rejäl gnutta humor. Faktum är att det bitvis blir en parodi av sig självt, särskilt i de mer dramatiska scenerna som inte riktigt, riktigt stämmer in på spelets breda målgrupp. Fast samtidigt är mitt liv lite mer komplett nu när jag har fått se en Lego-version av Lawrence Makoare skjuta en Lego-version av Sean Bean i bröstet med en banan.
Förutom några minuter här och där har jag inte direkt spelat Lego-spelen, och det är nog tur. Det är nämligen praktiskt taget samma spel, om och om igen. Spring runt och vifta ihjäl fiender med valfritt vapen, slå sönder Lego-block, bygg ihop Lego-block. Skulle du dö är det inga större problem, du tappar lite pengar bara. Om du vill kan du kalla in en kompis, om han måste gå på toa kan han hoppa ut igen. Väldigt lättillgängligt och barnvänligt.
Vilket gör det desto svårare att begripa varför pusslen ofta är så förbannat ologiska och otydliga! Under spelets timmar fastnade jag ett flertal gånger, för att det helt enkelt inte fanns någon indikation på vad jag skulle göra, eller ännu värre, en felaktig indikation. Galadriels hjälptext svamlade om att Legolas kunde använda sin pilbåge på något sätt i striden för att befria Theoden, men missade det faktum att Legolas de facto är avväpnad och att det är Gandalf som måste rädda dagen med sin stav. Och jag ska inte ens gå in på den pärs som var Dead Marshes innan det framgick att en enda av källorna gick att fylla på igen genom att ställa sig (helt rimligt) på en Lego-blomma två tuvor bort.
Att jag har svårt att förstå sånt kan vara mitt fel. Något som däremot helt och hållet ligger på utvecklarnas ansvar är alla allvarliga buggar. Jag har uppriktigt sagt inte sett ett så buggigt spel i modern tid. De datorstyrda spelarna är dumma som troll allihop. Står de inte och tar stryk av någon futtig orch så trillar de ner i ett träsk och dör, eller buggar kanske fast i en vägg. Spelet är väldigt förtjust i att låsa fast dig vid en spak eller nåt du just har pillat på medan nya fiender sveper in på skärmen och börjar hugga på dig innan du ens kan röra dig igen. Tur att det är så lite konsekvenser av att dö. Ännu värre är det att jag vid ett tillfälle föll genom marken med Gimli, som fick göra den loopen om och om igen medan Legolas tog sig vidare mot sin destination. Lavskägge och Pippin fastnade på en klippvägg i striden om Isengård, så jag fick trycka in spelare två och spela som Merry i en annan ent och avsluta det hela. Och i bossfajten mot ovan nämnde Lawrence buggade spelet ur helt och hållet och gav mig aldrig nästa steg i striden, vilket gjorde att jag fick spela om hela Amon Hen (efter att ha svurit och stängt av spelet i en vecka).
Allt sånt här hafsverk överskuggar nästan spelets kvaliteter. Det är väldigt kul att se Lego-tolkningen av berömda scener, och bitvis lika snyggt berättat när det inte övergår i slapstick. Alla figurerna har unika färdigheter som ger något av en Lost Vikings-känsla i äventyrandet när Gimli bankar stenbumlingar, Legolas svingar sig från plattformar och Aragorn kryper runt på marken och söker spår. Det är också fullproppat med extragodis, både för Tolkien- och Lego-fansen. Att det går att spela som Tom Bombadill och Radagast (dock innan sin fågelbajsmössedesign) samt allt från alver till österlänningar ger ordentligt med omväxling i spelets slutskede. För någon som har nyupptäckt klossarna är det också kul att se hur allting i spelet faktiskt är uppbyggt på ett fungerande och kreativt sätt. Jag blir enormt sugen på att detaljstudera spelets balrog och Lavskägge för att se hur de sitter ihop och kanske förhoppningsvis återskapa dem. Samtidigt är det inte alls osannolikt att de släpps officiellt så småningom. Spelet använder ju modeller som örnarna och Saruman som inte fanns i Lego-form när det kom ut, så helt uppenbart har Travellers Tales inblick i designprocessen.
Fast trots nördgodis i oändliga mängder kan jag inte riktigt rekommendera det. Buggarna och de extremt otydliga pusslen skapar tonvis med frustration mellan de pampiga ögonblicken och det simpla men charmiga hackandet. Däremot kan jag intyga att det fungerar fantastiskt bra som reklam, för nu har jag ju sprungit ut och köpt varenda en av figurerna…
