För drygt två år sedan revolutionerade Media Molecule spelvärlden. Det kanske inte syntes direkt i försäljningsstatistiken: fyra och en halv miljoner är knappast dåligt men inte heller jämförbart med inte fullt så revolutionerande årliga onlinekrig. Men det fick hundratusentals spelare att bli banbyggare, att vara kreativa. Allt från meningslösa fuskbanor för att snabbt få alla troféer (en företeelse som Media Molecule sedan drev med i sin Metal Gear-expansion) till fullfjädrade mästerverk som lätt kunde jämföras med utvecklarnas egna. Och ännu bättre. Väldigt snabbt växte gränserna för vad spelet egentligen klarade av. Ursmarta byggare konstruerade fordon och vapen, och trots att Sackboy alltid var närvarande lyckades många banor skapa en illusion av att man spelade något helt annat.

Det är de mest kreativa byggarna som Media Molecule har siktat på när de har skapat Little Big Planet 2. Nu är tanken inte bara att kunna göra sjyssta plattformsbanor, nej, allra helst ska man kunna göra allt. Och det kan man, mer eller mindre. Med en rad nya verktyg och mer avancerade funktioner är begränsningarna mer eller mindre bortblåsta och man kan praktiskt taget skapa alla sorters spel från superenkel pixel- och vektorgrafik som Asteroids och Space Invaders, fram till och med simulerad 3D-grafik som i Afterburner eller Wolfenstein.

Men även om banbyggandet är det viktigaste i Little Big Planet 2 vill jag ändå slå ett slag för story mode. Det är nämligen helt fantastiskt. Det fungerar i praktiken som en enda lång inspirationskälla som hela tiden vräker ur sig nya spelmöjligheter. Det har roliga fordon, kluriga plattformslösningar, och en handling som är precis mitt emellan nerknarkad och jättekul. Allra mest gillar jag de banorna som fokuserar på svingande, men jag gillar även den sista shoot’em up-banan som har klara Turrican-vibbar. Utöver de reguljära banorna finns också ännu fler bonusbanor, ofta riktade till flera spelare, där det blir ännu mer omväxlande och erbjuder många idéer till eget skapande. Hade det här varit ett fristående spel som hade släppts i plattformsspelens gyllene era hade det räknats som en klassiker vid det här laget.

Som ett litet sidoläge finns också Sackboy’s Prehistoric Moves, ett separat spel med Move-stöd som även släpptes för separat nerladdning tidigare. Där fungerar Move-pekaren som en medhjälpare till det vanliga plattformshoppandet och att spela ensam är svårt, om inte omöjligt. Men framför allt erbjuder det ett smakprov av det kommande Move-stödet för själva huvudspelet. Då kommer det att bli extremt flexibelt att bygga banor, särskilt sådana som lämpar sig för pekarkontroll.

Men som sagt. Skapandet är A och O i Little Big Planet 2. Om du inte vill skapa själv så får du ju ändå tillgång till alla andras byggen och därför är det tveklöst spelets största fördel. Här finns en rad nya funktioner som mer eller mindre suddar ut det gamla spelets begränsningar. Tack vare kontrollsätet går det att skapa fordon eller rent utav Sackboy-kopior med helt nya färdigheter, styrda av vilken knapp som helst på Dual Shock inklusive tiltfunktionerna. Istället för omständliga konstruktioner med sensorer utanför bild går det att bygga logiska kretsar som styr hur banan fungerar, till exempel slumpfunktioner eller räknare. Skärmmaterialet låter dig skapa ett eget interface eller annan animerad grafik, till exempel pixelfigurer. Sackbots är programmerbara figurer som både kan fungera som smarta fiender eller som datorstyrda medhjälpare. Grepphandskarna, änterhaken och en praktisk huvudkanon som kan avfyra precis vad som helst skapar också enorm flexibilitet. Och så går det att skriva musik med hjälp av en midi-sequencer som dessutom funkar för att synka ljud med händelser i spelet.

Redan i betan fick jag prov på otaliga idéer som helt enkelt inte hade gått att göra i ursprungsspelet. Avancerade actionspel med flera olika attacker, en Little Big Planet-version av Marvel vs Capcom 2, shoot’em ups som scrollar i djupled, dungeon hacks i stil med Diablo, en Operation Wolf-liknande enkel förstapersonsskjutare, ett Little Big Windows komplett med filmenyer, musikspelare och minispel, och mest imponerande av allt: en teknik för att rita upp en tredimensionell värld på skärmmaterialet och på så sätt göra en lågupplöst version av Wolfenstein.

Men det behöver inte heller vara så vansinnigt komplicerat. Jag byggde ett litet flerspelarspel som går ut på att skjuta ner motståndarna från sina plattformar. Sex stycken plattformar med olika vapen fanns det, var och en med olika effektivitet. Eldkastaren var effektivast men i gengäld gjorde jag så att den plattformen automatiskt lystes upp för att dra uppmärksamheten till sig. Men roligast var ändå äggkanonen som blästrade fiende-Sackboys med ägg, ofarliga i sig men tillräckligt många för att knuffa fienden ner i lavan nedanför. Hela den här grejen tog några timmar att göra i betan, och lita på att jag kommer att utveckla konceptet framöver!

Något av det mest tillfredsställande med att bygga banor i ettan var att se andra spelare testa banan, ge feedback och, förhoppningsvis, gilla den. Men det var inte alls så lätt att locka spelare. Dels på grund av utbudet som förstås bara växte, men också för att det inte fanns något smidigt sätt att kommunicera utanför spelet. Det finns det nu, med den officiella community-sajten www.lbp.me. Där går det smidigt att söka efter banor, hitta utvecklarnas egna favoriter och se vad favoritbyggarna har gjort på sistone. Där hittar du till exempel min gamla bana Livingroom of Doom och några av de mest stabila byggarna som Geosautus, jump_button och Gevurah22. Allt går sedan att lägga till i en spellista som du sen hittar i själva spelet. Enormt smidigt!

Ja, det är svårt att hitta några brister med Little Big Planet 2. Det jag möjligen kan gnälla på är några småbuggar i story-banorna; jag fick starta om två gånger på grund av att något gick sönder så det inte gick att komma vidare. Men bortsett från det är det här ett mästerverk som lyckas göra det gamla spelet fullständigt föråldrat, och jag överdriver nog inte när jag säger att det går att spela precis hur länge som helst.