Jag står fast vid åsikten att Little Big Planet är ett av de mest geniala spelkoncepten de senaste tio åren. Att kunna bygga helt egna banor eller till och med enkla spel gjorde det till något alldeles unikt, en triumf i kreativitet, och spelarna svarade med att svänga ihop dryga sju miljoner banor. Det är svindlande många. Lite grovt räknat kan man spela Little Big Planet resten av livet och ha nya banor var fjärde minut, förutsatt att det slutar publiceras nya banor… nu.
Om Little Big Planet Vita (ja, Little Big Planet PSVita egentligen men det är en korkad titel) hade kunnat köra alla de banorna och varit en ny, bärbar del av samma framgångssaga, hade det varit lika genialt. Nu blev det inte så. LBP Vita är en mycket trogen tolkning, hästlängder framför den nerskalade PSP-versionen. Utöver all grundläggande mekanik och funktioner, inklusive fullstora banor, finns också nya funktioner som utnyttjar kameran och tryckskärmarna. Men istället för 7-8 miljoner banor finns dryga 35000. Oavsett hur man ser det är det betydligt färre att utforska.
I grunden finns dock en helt ny historia där Sackboy besöker en ny värld, som råkat i spinn på grund av mystiska händelser. På vägen träffar han nya märkliga lumpfigurer som hämtade ur Fablernas Värld och hittar en massa spännande prylar att bygga banor av. Det är simpelt men väldigt charmigt presenterat och en drivkraft i sig att ta sig vidare. På samma sätt som i Little Big Planet 2 fullkomligen dyrkar jag banorna med stort fokus på Grapple Hook, som ofta använder rörelsemoment på ett väldigt kul sätt.
Tyvärr är de nya tryckfunktionerna inte lika roliga. Dels är jag inte riktigt förtjust i att kladda på den urläckra Vita-skärmen med flottiga fingrar i allmänhet. Men precisionen är inte tillräckligt bra. Eller snarare, den är för bra. Ibland måste man pricka av en liten cirkel exakt, och det är ännu svårare från baksidan av maskinen. När man måste göra det samtidigt som man hoppar runt blir det lätt irriterande, och att spelet hela tiden respawnar Sackboy två steg bort tyder på att utvecklarna är medvetna om det. Spelet känner också ofta av något högerfinger när man håller i maskinen, vilket gör att det inte går att trycka där man faktiskt vill.
Med den brasklappen är det dock lysande. Särskilt den teknikorienterade världen med videokassettband staplade överallt var överlag genial. Bandesignen är riktigt klurig och det märks att det nya teamet delvis består av de bästa banbyggarna från spelarbasen. Det kryllar också av nya minispel som demonstrerar hur tryckskärmen kan användas för att göra olika Iphone-aktiga utmaningar.
Little Big Planet Vita är ordentligt snyggt och på de flesta sätten en match för sina storasyskon på konsolen. En del spelarskapade banor i det smala utbudet som ändå finns är geniala, som killen som har fotat av sin lägenhet och gjort allt interaktivt med Sackboy som hoppar runt. Men det överdrivna tryckskärmsanvändandet och den ofrånkomliga bristen på kvalitativa spelarbanor gör att det aldrig kan bli riktigt lika bra.
