På pappret såg det ut att kunna bli en fantastisk överraskning. Det lät verkligen som min grej. Never Alone, eller Kisima Injitchunja som det heter på ursprungsspråket, är baserat på en folksaga från Alaskas urbefolkning, inupiat. En ung flicka beger sig ut för att ta reda på varför en storm aldrig upphör. På vägen träffar hon en polarräv som verkligen gör skäl för namnet, för den blir hennes trogna följeslagare. Det är en lågmäld, finstämd berättelse som framförs på inupiat-språket, och det har en extremt mysig design. Det hade kunnat vara det här årets Brothers.
Tyvärr är inte Never Alone något särskilt bra spel. Det här med stämningsfulla plattformsäventyr med tunga pusselinslag går det nog tretton på dussinet av numera: jag kan räkna upp Icarian, Braid, Limbo, Trine och Lost Winds på rak arm. Att knuffa runt lådor och hitta rätt ställe att hoppa till nästa plattform gör man i en himla massa spel, så för att stå ut från mängden krävs något speciellt. Never Alone har den genomgående välgjorda kulturella aspekten, men spelmässigt är det högst ordinärt. Den unga flickan, Nuna, kan inte göra så mycket mer än att använda sin magiska bola (en sorts stenslunga), medan räven är smidigare och kan klättra på väggar, och även kalla på naturandar som poppar upp och bildar nya plattformar.
Never Alone är upplagt som ett samarbetsspel och däri ligger nog det största problemet, för som ensam spelare känns det väldigt hackigt. Den karaktär man inte styr springer oftast med men kan ibland hitta på saker man inte alls hade tänkt sig. De hoppar ner i hål, står ivägen för fiender, eller, i rävens fall, sticker iväg så att anden som bildar en plattform för Nuna tonar bort. Och inte nog med det – det är fullkomligen proppat med frustrerande trial and error. Det går inte att avgöra vad som ska göras härnäst. Här står jag på ett isflak – ska jag hoppa? Nej, en sak måste trilla ner först, så nu dog jag. Eller kanske något ska trilla ner? Nej, isflaket sjönk. Kommer det här vandrande trädet att ta mig dit jag ska? Nej, det gick ner under vattnet – jag skulle ha sökt en ny andeplattform med räven. Att Never Alone inte har något som helst interface bidrar till stämningen, men det gör också spelet till en plattformsversion av Dragon’s Lair. Den lättbegripliga spelkontrollen skulle annars ha gjort att det skulle lämpa sig utmärkt för avslappnat samarbete, men nu kommer frustrationen smygande rätt snabbt.
Med jämna mellanrum låser man upp korta videosnuttar där representanter för inupiat får berätta om olika aspekter av kulturen som har representerats i spelet. Det är faktiskt rätt intressant och väldigt fint presenterat, men också väldigt uppstyckat och kortfattat. De tjugofyra delarna är bara någon minut vardera, så det handlar om sammanlagt kanske en halvtimmes dokumentär. Jag får hela tiden känslan av att det här skulle passa utmärkt som en mer interaktiv del av en utställning på ett museum, men både som spel och dokumentär saknar det substans. Å andra sidan, hade det dragit ut på tiden ytterligare utöver de få timmarna det tar, så hade jag gett upp redan innan slutet.
Never Alone är tämligen enkelt rent grafiskt, men har en väldigt tilltalande estetik och bjuder på många trolska miljöer. Och ljudet är strålande och väldigt maffigt, där särskilt naturkrafterna som stormen eller isberg som spricker upp låter ordentligt verkliga. Jag gillar också den charmiga berättargubben. Men buggigt och frustrerande plattformshoppande och en stenkorkad AI gör det väldigt svårt att rekommendera det här spelet, åtminstone om du inte råkar vara nyfiken på kulturen. Och hur det i så fall bör spelas? Läs titeln.
