Ibland kan det vara bra att inte följa ett spel allt för noggrant. Jag såg de första visningarna av No Man’s Sky och visste direkt att det var något för mig. Enorm, framslumpad värld, flyga rymdskepp, utforska – jag är såld. Ge mig. Så jag kikade inte närmare på varenda video där Sean Murray utlovade guld och gröna skogar, och när jag började spela var det med ett öppet sinne och få förväntningar.

Och till en början är No Man’s Sky magnifikt. Liksom många överlevnadsspel är det egentligen ganska simpelt, men ändå intressant. Jag började på en ganska alldaglig planet utan större hot och kunde utforska i min egen takt. Sakta men säkert byggde jag ihop mitt rymdskepp och kunde sedan raskt ge mig ut i det stora svarta för att börja min vagt definierade färd mot … något? Galaxens centrum? Eller ett specifikt öde bestämt av den märkliga Atlas? Eller var det kanske samma sak?

På vägen hittade jag i alla fall mängder av äventyr. Jag besökte radioaktiva planeter där regnet intensivt nötte ner mina sköldar. Jag kutade hysteriskt mellan klipporna för att norpa åt mig värdefulla föremål samtidigt som en ilsken hord av vaktrobotar pangade på mig. Jag strövade över savanner och böljande kullar och letade efter vänligt sinnade varelser. Jag nötte mig genom otaliga ruiner och plaketter för att få ihop fragment av de olika språken och på samma gång lära mig mer om galaxens historia.

Ungefär samtidigt som det började kännas enahanda nådde jag någon sorts gräns och helt plötsligt öste det bara på. Jag hade resurser nog att hoppa många stjärnsystem åt gången och började hitta Atlas-baserna med jämna mellanrum, så jag besökte dem i en snabb följd, och möttes av tidernas antiklimax. Helt plötsligt var det bara slut, utan någon som helst upplösning, och spelet traskade glatt vidare. Jaha, nu då? Där rasade illusionen och jag insåg att det faktiskt inte fanns någon mening med det, mer än vad jag själv hade försökt ge det.

Nu ska det påpekas att ett av tidernas största spel fungerade på precis samma sätt. Frontier: Elite II har inga givna mål, ingen direkt storyline och låter dig bara söka dina egna ambitioner. Det är också i hög grad framslumpat, särskilt så fort man rör sig utanför de etablerade centrala systemen, och varje rymdstation är den andra lik. Men jag tror att en avgörande skillnad är att Frontier upprätthåller illusionen mycket längre. Att röra sig runt i en bestämd värld gör att man kan väva sina egna små berättelser. Och hur godtyckligt det än är med olika rankingar så går det ändå att mäta sin framgång på något sätt.

No Man’s Sky saknar den där lilla viktiga biten. Det är ännu större än Frontier (bokstavligen oändligt), men det spelar inte heller någon större roll vad du gör, och förutom möjligheten att köpa ett större, fetare skepp så finns det inget att uppnå. Det ställer ännu högre krav på din förmåga att leva dig in och skapa din egna historia, och för mig gick det alltså bara ett tag.

Nu, flera månader efter premiären, har den första större patchen dykt upp, och introducerar en del saker som kanske borde ha funnits där förut. Eftersom det ändå inte är någon mening med att utforska galaxen mer än att hitta ett sjysst, spännande ställe att kika närmare på, är det en bra idé att kunna bygga en bas. Överhuvudtaget är fasta hållpunkter något som spelet behöver, och om de är spelarskapade så har jag inget emot det. På lite sikt kan det bli fascinerande att resa runt och snubbla över något ambitiöst, komplext bygge någonstans, betydligt mer än att hitta en dal som har blivit kreativt döpt efter ett könsorgan.

Det går dock inte att undvika känslan av att det är för sent. Internets samlade hat är förstås, som vanligt, överdrivet och delvis missriktat, men det hade varit betydligt bättre att vara tydligare med kommunikationen: detta finns nu, detta kommer inom kort, detta planerar vi att göra på längre sikt. Och kanske inte försöka sikta på omedelbar AAA-status utan istället försöka göra en Minecraft och växa från en blygsam start.

Det är dock företagspolitik och egentligen ointressant för bedömningen av spelet som sådant. No Man’s Sky är ett ambitiöst projekt som onekligen lyckades underhålla mig i många långa timmar. Det är definitivt inte utan brister och motivationen för att resa vidare är minst sagt papperstunn. Men de spontana äventyren som uppstår när jag råkar ha strövat för långt från mitt skepp och överraskas av en eldstorm gör mycket för att bibehålla illusionen.