Jag har länge tyckt att Square-Enix är ett avslutat kapitel för mig. Ända sedan Final Fantasy XIII har det känts som att de överhuvudtaget inte gör rollspel längre. Bara för att det poppar upp siffror så är det inget rollspel och vad är poängen med ett party om alla andra styrs av datorn? Nu har de ju rätt konstant släppt bärbara spel som varit mer traditionella, som The World Ends With You och Bravely Default, men jag har generellt låtit bli bärbara rollspel eftersom det ofta blir obekvämt att spela längre stunder.
Entré för Switch då, och ett av de första spelen som visades upp var Octopath Traveler. Tack vare den något svagare hårdvaran men det ändå bärbara formatet var det något geni på Square-Enix som bestämde sig för att ta fram ett spel som är en blandning mellan gammalt och nytt, ett spel som följer klassiska traditioner men som ändå kan spelas på en tv. För att ändå fungera optimalt som bärbart spel var det logiska valet att bygga upp korta episoder och så blev det.
Octopath Traveler kretsar kring åtta huvudpersoner, vars initialer stavar just till ”Octopath” (vilket annars är ett superkorkat namn). Alla har någon sorts anledning att ge sig ut i den stora världen och träffas sedan allt eftersom. Vem som är den egentliga huvudpersonen väljer du själv men det spelar egentligen ingen roll förutom att du inte kan byta ut denne. Sedan spelar du igenom deras äventyr i valfri ordning tills du har nått slutet med allihop.
En brist med upplägget är att spelet inte vet vem du har med dig, och i alla storysekvenser är hjältarna ensamma. Det blir ibland väldigt märkligt, som när någon blir drogad eller inlåst och jag bara ”men hallå, de andra tre då?”. Ändå finns de där, förstås i striderna men också för små dialoger emellanåt som bidrar till att bygga upp deras personligheter ordentligt. Och det är väl det som gör spelet så fantastiskt trevligt. Allihop är intressanta, rätt komplexa och trovärdigt framställda, och det blir snabbt riktigt svårt att välja vilka fyra jag vill spela med. Förutom deras inneboende karisma gäller det också att kombinera alla nödvändiga förmågor på ett effektivt sätt. Även om jag inte blev allra mest förtjust i Therion blev han snabbt obligatorisk för sin förmåga att råna folk (inklusive småbarn på, ja, deras godis) och att öppna fler kistor än de andra. Sen har jag kompletterat honom med olika sekundära yrken för att fylla ut, men främst användning har jag av Alfyn och Cyrus som båda maxar magi och dessutom är hejare på att hela. Eftersom jag valde H’aanit till en början, innan jag började störa mig på hennes överdrivna ye olden Englishe-dialekt, har hon fått bli en fokuserad anfallare.
Det är extra viktigt att försöka täcka alla attacktyper eftersom Octopath Traveler bygger helt och hållet på att använda rätt attack mot rätt fiende. Det påminner lite om Persona 4 – även det ett strålande rollspel – på det sättet. Varje fiende har ett antal svagheter och använder du attacker med dessa kan de nå ett Break-läge, där de är försvarslösa i några rundor och dessutom tar extra skada. Eftersom spelet kan vara rätt svårt gäller det att snabbt hitta dessa svagheter, och magikerförmågan Analyze är extremt användbar. Hittar man dem blir det hela snabbt avklarat, men skulle man sakna rätt attack blir det istället långdraget och besvärligt.
En annan viktig finess är att man kan boosta sina förmågor med poäng som sparas upp varje runda, så det gäller att använda dem vid rätt tillfälle. Längre fram i spelet dyker det upp fler möjligheter att finlira som att ge andra sina boostpoäng eller använda föremål för att höja dem när det verkligen behövs. Resultatet kan bli en kavalkad av mastodontattacker och här gör verkligen ljuddesignen en stor skillnad och det blir extremt tillfredsställande att tjonga in fyra-fem attacker som allihop gör tusentals skadepoäng.
Överhuvudtaget är ljudet suveränt. Jag tycker att alla skådisarna gör utmärkta prestationer. Bäst gillar jag nog Cyrus, som borde ha varit min huvudpeson, en ung professor med klara Sherlock-drag. Hans uppgivna utrop när han blivit förhäxad är nästan lika kul att lyssna på som de triumferande uttalandena när han bränner iväg dubbla magiattacker på varenda fiende. Men även om ljud och röster är utmärkta så kommer de inte i närheten av musiken, som är av absolut högsta klass. Det finns flera återkommande melodier som sätter stämningen perfekt, men jag gillar särskilt hjältarnas egna ledmotiv som dyker upp här och där. Cyrus dramatiska vals, Tressas upplyftande Ghibli-musik, Olberics Final Fantasy XI-doftande epos, H’aanits ljuvliga piano eller Primrose vagt optimistiska fiolstämma, allihop är magnifika. Det är som förr i tiden när varje rollspelskaraktärs motiv var en viktig del av deras personlighet.
Allra bäst är det i varje kapitels upplösning där dialogen övergår i strid och deras egna motiv skiftar till ett sjuhelsikes stridstema. Eftersom striderna tar upp en stor del av spelet är det högst välkommet att musiken ändras allt eftersom man kommer längre in i handlingen, och många av varianterna är ohyggligt bra. Det gäller också spelets huvudtema som spelas i inledningen och väl kan mäta sig med genrens giganter. Det påminner på det hela taget lite om Suikoden eller de lite ösigare luftskeppsmotiven från Final Fantasy. Vad kan jag säga? Jag köpte soundtracket innan jag hade kommit halvvägs genom spelet och kör musiken separat minst lika mycket.
I jämförelse kommer det grafiska nästan i skymundan trots att det är välgjort. Utvecklarstudion Acquire siktar ofta lågt när det gäller det tekniska, men här valde de en stil som känns som den logiska fortsättningen på de pixeliserade rollspelen från Playstation-eran, som Xenogears eller Vandal Hearts. Miljöerna är strikt 16-bitarsfyrkantiga men är täckta av pixliga texturer så att resultatet snarare blir en sorts dioramaversion av Final Fantasy VI. Även i striderna märks inspirationen, där hjältarna är relativt enkelt animerade men fienderna ofta är gigantiska och jättedetaljerade. På den lilla Switch-skärmen ser det strålande ut och även uppskalat på en tv känns det fräscht och hyfsat skarpt. Jag tycker möjligen att kontrasten är lite för högt uppdragen, men å andra sidan ger det spelet ett väldigt typiskt utseende.
En annan sak som Octopath gör bra är känslan av frihet. Du kan förstås springa runt och bara fortsätta med handlingen kapitel för kapitel, men det är också fritt fram att utforska världen. Även om du riskerar att bli mosad av fienderna på två attacker så går det att hinna fly och ta sig vidare till platser du överhuvudtaget inte är tänkt att besöka än. Jag tog mig tidigt till hamnstaden Grandport och kunde shoppa högnivåföremål från basarerna och även råna varenda kotte med Therion. Sen sålde jag allt jag inte behövde och blev rik nog att kunna anlita svindyra legosoldater när det behövs, och kunna köpa övrig utrustning utan problem. Det är uppfriskande att spelet inte sätter några fasta gränser utan låter dig experimentera. Bieffekten är väl möjligen att det känns lite snopet att spöa en drake och hitta sämre grejer än vad jag redan har.
Förutom den övergripande handlingen är det fullsmockat med sidouppdrag som ofta introducerar fler intressanta personligheter. Där gäller det att memorera vem som vill ha vad gjort, och ofta får man utnyttja de olika unika förmågorna som att Primrose kan förföra folk att följa med henne, eller att Olberic kan utmana och slå ner folk som blockerar vägen. Här kan väl spelet tendera att övergå till Sociopath Traveler, inte minst när jag slog ner en ung mamma framför hennes son och åldrade make för att komma åt en skattkista som visade sig bara innehålla skräp. Men vadådå, det kunde ju ha varit något användbart. Och så här i efterhand hade jag kanske kunnat be Ophilia ta med sig henne ur vägen först.
De få bristerna med Octopath Traveler kommer ifrån spelets strävan att vara extremt fritt och uppdelat i praktiska, bärbarvänliga kapitel. Men det gör i gengäld att man gärna kan dra ut på nöjet, vilket också är anledningen till att jag inte har skyndat mig genom spelet. Eftersom striderna är så förbaskat roliga så gör det inget att man ofta behöver leta runt efter skatter medan man värjer sig från fiender. Det fria upplägget gör det också extra tillfredsställande att lyckas besegra alldeles för starka fiender genom att helt enkelt ha lärt sig deras svagheter. Och hela tiden åtföljs jag av fenomenal rollspelsmusik. Det gör det mycket lätt att förlåta Octopath Travelers små problem. Så länge de fortsätter att släppa spel som det här och I Am Setsuna har jag inget emot att Square-Enix tragglar på med sina mastodonttitlar i åratal.
