Med Salt & Sanctuary försöker Ska Studios, det äkta paret som tidigare skapade Charlie Murder och Dishwasher Samurai, kombinera två av mina favoritspel. När man lägger in tydliga Dark Souls-inslag i ett Castlevania-spel kan det bli hur bra som helst. Men har de lyckats?

Jag kan börja med att få det här med grafikstilen överstökat. Salt & Sanctuary är helt handtecknat, men använder klippdockeanimation istället för unika sprites. Många har irriterat sig på människorna i spelet, men jag tycker de är rätt mysiga. Men fördelen med den här typen av animation kontra pixlat (som i vilket fall som helst är tämligen överanvänt i indiespel numera) är att all utrustning syns på figuren, så att det går alldeles utmärkt att ägna sig åt Fashion Souls … eller Fashion Salt. Och dessutom finns det ohyggliga mängder utrustning att experimentera med.

Trots det tvådimensionella upplägget har spelet många likheter med Souls-spelen. Alla attacker och rörelser kräver stamina, så det gäller att hushålla. Även vanliga fiender kan vara farliga om man är oförsiktig, och om man dör får man bara en chans att återerövra sina själar – jag menar, sitt salt – innan det är borta för alltid. Även den allmänna designen med mörka och dystra miljöer och allmänt groteska fiender känns igen. Men det finns också mer tydliga Castlevania-inslag – man lär sig nya färdigheter som vägghopp för att öppna nya vägar.

Något som är rätt unikt för spelet är att det är enormt öppet. Det är sällan det bara finns en väg att gå, och ungefär halvvägs genom spelet hade jag obesegrade bossar och outforskade områden åt fyra-fem håll. Du kan klara områden baklänges eller framlänges och ibland stöter man på en boss lite oväntat i ”början” av området. Bossarna som sådana är många och relativt väldesignade, men tenderar att bli aningen enahanda. Som vanligt gäller det att lära sig deras rörelsemönster och agera korrekt, men medan en del faller som furor är vissa extremt jobbiga.

Det kan i och för sig ha att göra med att det går att spela på massvis av sätt. Jag körde förstås tvåhandsstilen som vanligt, men från start placeras man i ett Final Fantasy X-doftande uppgraderingsnät där man fritt kan välja inriktning och spendera nivåer åt olika håll för att skräddarsy sin figur. Det är också viktigt (märkte jag) att hålla utkik efter helande flaskor, som visserligen fylls på vid varje sparplats men är väldigt få tills de uppgraderas. Tillsammans med alla hundratals vapen (som förstås går att uppgradera och förvandla till nya varianter med svårhittade material) och magier blir det otroligt varierat. Och just ja, nämnde jag att det går att spela co-op på samma konsol?

Det är bara några problem som hindrar det från att nå toppbetyget. Först och främst är det bitvis frustrerande. Vissa sektioner har horder av fiender som tenderar att hugga ner dig på fläcken. Det är proppfullt med lömska fällor som visserligen skulle gå att se och undvika, om de inte förekom i kombination med ovan nämnda horder. Det finns också besvärliga plattformssektioner som kräver inlärning eftersom man inte hinner reagera när Mega Man-doftande plattformar försvinner och kommer tillbaka i takt. Men ett riktigt irriterande problem är att spelet kraschar då och då – tre-fyra gånger under mina tolv timmar med spelet.

Det sistnämnda kan dock fixas, och på det stora hela är Salt & Sanctuary ett utmärkt spel som förstås har stora likheter med Dark Souls men också påminner om framför allt Castlevania: Order of Ecclesia (ett spel som också kom nära att få mig att kasta DS:en i väggen). Nu till en början kommer det bara till Playstation 4, men snart också till PC och Vita. Att få ett sånt här spel bärbart, i brist på både Dark Souls-titlar och Castlevania-diton, kommer att bli helt fantastiskt.