Wayforward är en av de mest välrenommerade indieutvecklarna i branschen, trots att de under stor del av sin existens har plöjt ut en massa ganska meningslöst licensierat dravel. Men det har alltid funnits en poäng med det – Wayforward är inte dummare än att de vet vad som betalar räkningarna. Och på vägen har de legat bakom spel som Contra 4, Duck Tales Remastered och A Boy And His Blob, så nog kan de när de vill. Och vid sidan av alla licenser har de troget hållit fast vid sin alldeles egna hjältinna: den magdansande, superkäcka halvanden Shantae.

Fast det där med timing är de dåliga på, och därför har Shantae haft en ganska osäker tillvaro. Det första spelet släpptes 2002, till Game Boy Color. Jepp, när resten av världen hade gått över till Game Boy Advance. Sen dröjde det ända till 2010, när de släppte uppföljaren exklusivt till nerladdningstjänsten DSIware, som bara gick att komma åt via specialversionen av Nintendo DS, ett år innan 3DS släpptes. Del tre är väl den som haft bäst chans, då den släpptes både till 3DS och Wii U.

Det alla spelen har haft gemensamt är superdetaljerad pixelgrafik, men till nästa spel ville Wayforward satsa lite högre, och därför behövdes Kickstarter för att tillföra kapital. Och efter lång väntan är Shantae: Half-Genie Hero här, med tredimensionella bakgrunder men fortfarande handritat. Och resultatet är bedårande. Shantae själv är sötare än någonsin, vilket även gäller alla de former hon förvandlar sig till. Jag lovar att du aldrig har sett en gulligare krabba.

Till sitt upplägg är Half-Genie Hero något av en blandning av regelrätt plattformsspel och Metroidvania. Spelet innehåller en handfull banor som är fullproppade med specifika event första gången man spelar igenom dem, men sen kan man fritt köra dem om och om igen för att testa nya förmågor och hitta ännu fler hemligheter. Det här är en brist med spelet, som känns aningen utdraget framåt slutet när man tvingas leta febrilt efter de sista föremålen för att nå ett lyckligt slut. Men samtidigt är banorna smart designade och gömmer undan saker på riktigt kluriga sätt.

Shantaes huvudsakliga vapen är hennes hår, men hon har också tillgång till en uppsättning magier och så förstås en lång rad olika former. Vissa som apan och sjöjungfrun är ytterst nödvändiga, medan andra som spindeln, dryaden och musen är mer specifikt inriktade på enstaka funktioner. Kanske är det också inspiration från Castlevania: Symphony of the Night på gott och ont, för om man tar sig tid att hitta alla specialformer blir spelet nästan larvigt enkelt. Varför krångla till det med plattformshoppande när man ofta kan flyga rakt över? Och maxar man magin tillräckligt blir man bokstavligen odödlig.

Å andra sidan är det sånt som ofta gör ett Metroidvania roligt: möjligheten att både kunna rusa igenom för bästa möjliga tid, och att leta runt för att göra sig oövervinnerlig. Och jag har inget emot att Shantae blir väldigt enkelt framåt slutet. Svåra spel har jag tillräckligt många redan, och att gammaldags spel ofta är toksvåra tycker jag är att missa poängen. Förr i tiden var spelen ofta svåra på grund av usel kontroll, medan polerade spel som Mega Man, Duck Tales och Mario-spelen var rätt överkomliga. Och de var också i längden de roligaste.

Ja, förutom en del frustration med letandet efter föremål har jag jättekul med Shantae. Närmast perfekt kontroll och tjusiga animationer blandas med en sensationellt soundtrack, som även det känns retro utan att någonsin börja komma dragandes med chipmusik. Istället får vi cool saxofon och vagt arabiska rytmer i actionspelstakt. Den märkliga kombinationen får väl sägas vara typisk för den här spelserien, och en viktig del av dess charm.