Med viss marginal är Suikoden-serien mina favoritrollspel genom tiderna, men det är en ganska ojämn serie. Den har några mästerverk, men också en del omotiverade spinoffs och det tämligen medelmåttiga Suikoden IV. Jag återvände till det allra första spelet för att se om det fortfarande håller. Att det tog så lång tid att bli klar säger kanske en del …
Suikoden släpptes till Playstation i Europa så sent som 1997, då det redan var ett och ett halvt år i Japan. Troligen har vi Final Fantasy VII att tacka för det plötsliga rollspelsintresset. För vi måste komma ihåg att innan det spelet var rollspel till konsol praktiskt taget ickeexisterande. Varken något Final Fantasy eller något annat Square-rollspel till SNES hade dykt upp här (förutom Secret of Mana som snarare är ett actionrollspel), och Phantasy Star IV förde en bortglömd tillvaro på Megadrive tillsammans med en rad mer PC-influerade titlar. Så det var nog tack vare Cloud och resten som Konami tog mod till sig och släppte Suikoden även här.
Faktum är att det märks att Suikoden var gammalt redan då. Det dök först upp drygt ett år efter konsolens premiär, men hade mer gemensamt med SNES-rollspel än övriga spel på formatet. Att det ändå var tvådimensionellt gör att det har åldrats bättre än den mesta 3D-dyngan som kom de första åren, men det ser verkligen inte tjusigt ut. Hyfsade sprites blandas med märkliga, halvt förrenderade tiles som bygger upp en ganska blaskig värld.
Desto bättre är handlingen, och där håller Suikoden fortfarande. En ung man (officiellt döpt till Tir McDohl i efterhand) växer upp som son till en general, men tvingas vända sig mot sin far och hela kejsardömet när det visar sig att en ond häxa styr hela alltet, på jakt efter Tirs bästa kompis Ted. Ted har en runa på armen: Soul Eater, som ger honom enorma krafter men dömer honom till evig olycka. Snart tvingas Tir ta över Soul Eater vilket blir katalysatorn för ett uppror som ska samla 108 hjältar.
Formatet med 108 ödesbestämda hjältar var hämtat från Shui Hu Zhuan, ”Berättelser från träskmarkerna”, som tillsammans med bland annat Sanguozhi (som Dynasty Warriors är baserat på) och Xiyou Ji (”Färden till Västern” som inspirerade Dragon Ball) räknas till en av de största kinesiska romanerna. Förutom ett vagt upplägg med uppror mot en förtryckande övermakt är det dock väldigt fritt tolkat. Men det ger oss en enorm mängd karaktärer att lära känna, något som blev seriens signum. En del som Viktor och Flik får förstås en massa uppmärksamhet, medan andra som Morgan eller Ronnie nästan bokstavligen är bakgrundsfigurer. Men alla fyller antingen en funktion i fästet, eller så kan de vara med och slåss. Även om Suikoden inte har lika många höjdare som senare spel så är det svårt att rymma alla på de sex ordinarie platserna, särskilt när Viktor eller någon annan tränger sig på.
Trots trista bakgrunder och suddiga porträtt ser i alla fall spelet hyfsat ut, men musiken, signerad mestadels Miki Higashino, var utmärkt redan då och bjuder på en massa höjdare. Det som däremot gör att spelet främst känns föråldrat är att allt är så himla omständligt. Att hålla ordning på sin trupp tar evigheter på grund av allt springande upp och ner i slottet, och den praktiska hissen blir mindre praktisk med alla laddningstider. Det ska kutas till översta våningen för att byta ut sin grupp, till förrådet för att lämna grejer, till smedjan för att fixa upp vapen, till värdshuset för att spara, sen till översta våningen igen för att försöka lista ut vem som har den där runan man vill använda. Och så ner i källaren för att teleportera ut, och nåde dig om du har glömt spegeln för att teleportera tillbaka så att du måste promenera. Att det går att köra strider automatiskt eller helt sonika hoppa över för svaga fiender är däremot en lättnad som fler spel borde ha tagit till sig vid det här laget.
Det är alltså på många sätt en prototyp för serien och många av de charmiga inslagen var fortfarande inte på plats. Å andra sidan tar det bara drygt femton timmar att klara och det är ganska hårt ihopkopplat med del två. Så det är fortfarande värt att spela – bara man har klart för sig att det blir betydligt bättre sen.
