När jag spelade igenom Suikoden för ett antal år sedan, troligen på min Vita, var det fortfarande ett utmärkt spel. Men redan då kändes det gammalt. Och även om jag hade påbörjat en genomspelning av tvåan så hade jag inte kommit mig igenom det på sistone. Kunde det verkligen vara så att de här spelen hade åldrats?
Men när jag drar igång Suikoden i den här upphottade versionen känns det redan fräscht. Det beror till stor del på porträtten. När Junko Kawano ursprungligen ritade porträtten till Suikoden för ganska exakt trettio år sedan och de blev inscannade för att rymmas på några futtiga pixlar vardera på en lågupplöst Playstation-skärm gjorde det knappast någon glad. Visst, jag gillade porträtten redan då, och det var några av de första som pushade mig mot att anamma en anime-stil på det jag ritar, men det var väldigt mycket god vilja som behövdes för att se vad det skulle föreställa. Nu är allt omritat och knivskarpt, och jag förstår inte alls hur Kawano lyckades göra detta parallellt med Eiyuden Chronicle. Kanske förklarar det varför båda spelen blev försenade. Men utöver det blev varenda bakgrund omritad, och resultatet är utmärkt. Suikoden I hade ganska smetiga bakgrunder som kändes halvt förrenderade, men nu är de mycket bättre.
I övrigt är det förstås fortfarande samma spel, och det har samma små märkligheter. Det är mycket mackel med att byta utrustning och hålla sina karaktärer i skick, och i princip alltid är det karaktärer som tränger sig på i gänget och tvingar dig att spela med såna du kanske inte har uppgraderat. Det är också extremt frustrerande att några behöver ovanliga föremål för att kunna rekryteras, så i praktiken behöver du grinda vissa fiender helt i onödan. Och framåt slutet blev det väldigt stressigt när tidsgränsen för att kunna rekrytera Leon Silverberg närmade sig. Att få ihop alla 108 är i princip omöjligt utan en guide, men å andra sidan är det inte riktigt tänkt att man ska spela så heller.
Men trots de mekaniska problemen och en ganska simpel historia är Suikoden I utmärkt även i detta format. Att kunna springa runt överallt och snabbspola striderna får bort mycket tidsslöseri, och ett redan lättsamt spel går ännu snabbare att utforska. Och redan i det här spelet finns mycket av magin – det kryllar av fantastiska karaktärer, musiken är ljuvlig och de av de 108 stjärnorna som faktiskt får någon story har en del riktigt bra scener. När ”Avertuneiro Antes Lance Mao” spelas över slutscenerna är jag redan sugen på att spela om det, men ännu mer sugen på att ge mig på Suikoden II.
När Suikoden II släpptes var det en anomali. Att göra ett helt pixlat 2D-rollspel år 2000 var i princip retro redan då, men i gengäld var det banne mig perfekt. Genom att fokusera på det de kunde bäst kunde Suikoden-teamet fylla spelet med ren kärlek, med detaljrikedom i både grafik och design. Bakgrunderna var makalösa, och det innebär att steget inte blir så stort till HD-versionen. Men visst, det är mycket mer levande och med mer animationer, och redan i början i lägerscenerna finns det många små sköna detaljer. Fumi Ishikawa som numera har lämnat spelbranschen har tyvärr inte ritat om porträtten, och de är uppskalade utan större finess. De flesta ser okej ut och själva bilderna i sig är fortfarande snygga, men några känns väldigt sneda.
Precis som ettan har Suikoden II behållit alla sprites, och de är fantastiska även 25 år senare. Jag tyckte alltid att de var skarpare än ettans, och när jag detaljgranskar dem är det faktiskt skillnad. Trots att det var bara några år senare ritade Konami om alla karaktärer som återvände, och ett otroligt arbete är nerlagt på enskilda scener. Nanamis introduktion i början av spelet är legendarisk, och bara ett exempel på hur mycket skillnad det gör med levande, animerade sprites.
Det är också nyckeln till varför Suikoden II blev så bra. Det bygger vidare väldigt mycket på det första spelet samtidigt som det gör sin helt egna grej. Handlingen är förstås magnifik och Yoshitaka Murayama åstadkom en av de bästa i spelindustrin. Det är en annan sak som gör det så sorgligt att han inte fick bygga vidare på Eiyuden Chronicle. Det första spelet kunde förstås inte jämföra sig med Suikoden II, men ett Eiyuden Chronicle II som hade utvecklats lika mycket hade kunnat bli legendariskt. Nästan varenda en av de 108 stjärnorna har en egen liten historia, men allt vävs ihop till en oväntat vuxen och komplex historia, som samtidigt expanderar världsbyggandet och historien och lägger väldigt mycket grund för Suikoden III. Har du inte spelat det är det verkligen dags nu, så jag tänker inte gå in mer på detaljerna.
Men det som slår mig när jag spelar Suikoden II igen är hur polerat och lättspelat det är. Alla krångligheterna från ettan var bortplockade redan då, och några enstaka justeringar i den här versionen gör det ännu bättre. Där är särskilt Clives sidouppdrag en höjdpunkt. I originalet behövde man i princip göra en speedrun på större delen av spelet för att hinna med tidsgränserna för hans äventyr med Elza, som är ännu en i raden av utsökta sidohistorier. Här går det att stänga av tidräknaren helt och ta hand om det när det passar.
Och det som tar Suikoden II från strålande till legendariskt är slottet man bygger upp tillsammans med de andra hjältarna. Det finns så mycket att utforska och hitta överallt – jag hade till exempel aldrig sett teleskopet förut trots att jag har spelat igenom spelet tre gånger tidigare, och jag hade helt glömt bort några av minispelen. Det är en fröjd att spela igenom Hai Yos sidohistoria som går ut på matlagningstävlingar, eller att samla ihop alla husdjur åt Yuzu, eller att få Richmond att avslöja hemligheter om alla hjältarna, eller att se Annalees små konserter, eller att experimentera med inredningen i badhuset, eller bara att se allas kommentarer om allt som händer i historien.
Jag äger redan åtminstone tre versioner av de här spelen redan, men det har i perioder varit väldigt dyrt och svårt att kunna spela dessa mästerverk. Men nu finns det definitiva versioner för alla aktuella format, och förutom ett historiskt intresse finns det ingen anledning att leta efter originalen längre. Den enda egentliga bristen? Jag blir sjukt sugen på att spela igenom Suikoden III och V igen, men det lär dröja länge innan Konami ger sig på dem. Men inget är omöjligt, nu när Suikoden är tillbaka.
