Eftersom jag inte spelat Tales-serien sedan Tales of Destiny för sisådär hundra år sedan överlät jag recenserandet till Tim Torfjäll, rollspelsexpert.
Jag har länge gått och trånat efter ett nytt open world-rollspel där man slipper trånga passager med bristande utrymme för att undvika fienderna som man möter på vägen. Om man kan kalla detta open world vet jag inte, men nog finns det utrymme att undvika fiender som respawnar hela tiden vilket är uppskattat!
När jag såg de första bilderna på Xillia så blev jag genast exalterad och full av förväntan. Det såg magiskt ut, med mysiga miljöer och en karaktärsdesign som går i samma anda som tidigare spel. Under min resa till Japan våren 2013 så hittade jag av en slump spelet på en reahylla, och kände att jag bara var tvungen att köpa det! Men när jag väl kom hem så var det dock inte det spelet som gick varmt hemma, utan det skulle dröja åtminstone två månader innan jag ens öppnade spelet. Det första som slog mig, förutom att det var otroligt vackert, var att soundtracket kändes mer påkostat än i tidigare spel. Det var ljuvligt, stämningsfullt och framför allt inte loopat i korta sekvenser som till exempel musiken i Tales of Symphonia: Dawn of the New World. Dock så var det inte nog för att jag skulle orka återuppta det dagen efter. Men när jag däremot blev erbjuden att recensera den europeiska versionen så hade jag ganska svårt att tacka nej.
I början av spelet så får man välja vilken av de två huvudkaraktärerna som man vill börja spela med. Antingen så väljer man Jude Mathis, en exceptionell student på ett universitet. Eller Milla Maxwell som kallas ”The Great Lord of Spirits”. Men hur som helst så finns det inget sätt att undvika att stöta på varandra i början, så man kan när man vill under spelets gång ändå välja vilken av dem man vill spela som. Det är bara små delar i historien som anpassas beroende på vilken man valt i början. Historien är dock inget nytt. Rädda världen från elakingar, och hitta en massa vänner på vägen. Det finns en organisation som utvinner mana ur människor för att kunna driva ett jättevapen som hotar att förinta världen, och det vill vi ju förstås inte ska hända. Så där har vi motiv nog för att påbörja en ny spelomgång!
Så efter att jag valt att spela med Jude, så får jag börja på universitetet där han går, och man bjuds inte på mycket bakgrundshistoria innan man får en snabb tutorial om hur man förflyttar sin karaktär. Och snabbt är jag iväg för att utforska varenda vrå på skolan… om man bara kunde få gå till andra ställen än just dit man ska. Jag som är nyfiken av mig vill gärna kunna gå till lite fler ställen än bara till målet, så jag blev lite ledsen och tappade lite hopp. Men skam den som ger sig! Med en enkel knapptryckning så får man se vad det är man ska göra, och det enda som återstår då är att klura ut hur man tar sig dit. Men tack vare en ganska smidig karta så är saken biff. Det blir aldrig riktigt svårt, men är ändå inte helt självklart vilket jag är ganska nöjd med. Kontrollerna är ganska fladdriga, men det är ändå lättstyrt och bra, vilket uppskattas särskilt mycket ute på fältet för att lura och undvika fiender.
Väl i strid så har det hänt en del sedan jag spelade Tales of Symphonia till Gamecube, som fick bli starten på min rollspelsfrenesi. Efter tutorial på tutorial om hur man kan använda sina färdigheter, göra kombinationer med alla sina medspelare och tips på hur man kan kontra fiendernas attacker med mera, så känner jag att utvecklaren Namco Tales Studios har utvecklats, och faktiskt på ett ganska bra sätt. Jag gillar hur man kan kombinera att göra superattacker först tillsammans med Milla, för att sedan byta till Alvin (en legosoldat som slår sig ihop med gruppen i hopp om att få pengar för mödan), och göra en uppföljande combo, och sedan byta tillbaka till Milla för att göra en tredje och därigenom leverera rejält med stryk. Ett trevligt tillägg som får en att vilja prestera lite extra på slagfältet är att ju bättre man gör ifrån sig, desto mer bonuserfarenhet får man.
Vilket får mig att komma vidare till level-systemet som jag faktiskt gillar. Vid varje ny level så får man 3 stycken stenar som man får lägga ut på en karta som liknar ett spindelnät. Beroende på vart man placerar stenen, så ökar olika egenskaper och man lär sig nya färdigheter. Detta gör att man kan fokusera mer på till exempel intelligence och ”tp” för magiker, och strength, dexterity eller agility för närstridskaraktärerna.
Om jag ska nämna något av det negativa med spelet, så blir det definitivt röstskådespelet. Japanska rollspel har en tendens att brista just på den biten, och Tales of Xillia är inget undantag. Visst, Judes röstskådis gör faktiskt ett hyfsat jobb. Men Milla låter monoton, halvhes och helt utan känsla för vad som personen faktiskt säger. Den lilla flickan Elize och hennes husdjur Teepo är dock de som jag främst irriterar mig på. Hur hon i sina desperata försök ska framstå som gullig får mig bara att vilja kräkas. Och när Teepo tar fart och börjar tjattra, så övergår mitt illamående till ren frustration och jag vill slänga kontrollen i tv:n bara för att få tyst på eländet.
Men om man bortser från de hemska rösterna så är Tales of Xillia faktiskt ett bra spel. De små detaljerna som de vackra menyerna, möjligheten att läsa om det man hittills varit med om ifall man glömt något, samt detaljrikedomen i kläderna och möjlighet att skämta till det med accessoarer gör det lite extra mysigt. Spelet är dock aningen enkelt om man varit med förr, så att börja spelet på en högre nivå än Normal är att rekommendera ifall man vill ha en någorlunda utmaning.
