Så var den över, en upplevelse jag har väntat på i tio år. Eller inte helt över, faktiskt. Jag kunde inte se High Frame Rate-versionen och låt mig konstatera på en gång: jag är övertygad om att den gör filmen bättre. I vissa scener var det ett sånt överdåd av visuell information att man helt enkelt inte hinner uppfatta allt, och jag tror att en mjukare bilduppdatering skulle hjälpa där. Så jag får hålla mig tills jag kan se den ”riktiga” versionen på bio också.

Nu vill jag inte spoila filmen, trots att det är en så gammal bok. För det är faktiskt mycket nytt som hinns med på vägen, särskilt vad beträffar sidohandlingen med Vita Rådet och Dol Guldur. Att se Saruman igen som en sträng men i grunden god ledare var en skön upplevelse, och alla återvändande personligheter känns som gamla bekanta.

Det som däremot stör mig en aning är den nästan nitiska återanvändningen av scener från Ringen-trilogin. Samma händelser, annat folk (ibland). Någon gång var det charmigt, men när hela sekvenser spelas upp på nytt blir det lite väl genomskinligt. Nu är det kanske inte alla som har samtliga tre filmer i färskt minne, scen för scen, men håll utkik efter Gandalfs ”mäktiga stämma och mörk bakgrund”-trick, Rohirrim omringar Aragorn och gänget, Isildurs kamp mot Sauron, Gollums första attack på Sam och Gollums dialog i allmänhet. Jag funderar också fortfarande på varför Kratos är en skurk i filmen.

Som kontrast hanteras alla de ikoniska scenerna från boken på ett strålande sätt, nästan ordagrant men ofta med en liten egen tolkning. Det kryddas friskt med referenser till namn och platser som den genomsnittliga tittaren förmodligen inte har någon aning om, och ledmotiven från föregångaren kommer in precis där de får det att knipa i hjärtat allra bäst. Jag vill också passa på att hylla det nya ledmotivet som är briljant, både i sina sångversioner och som pampig bakgrundsmusik. Och som vanligt är Nya Zeeland bedövande vackert. En annan positiv sak är att dvärgarna, även om de flesta inte får särskilt många scener, allihop har någon sorts egenhet som gör dem minnesvärda. Tänk på att i ursprungsboken var många av dvärgarnas enda individuella attribut vilken färg de hade på huvan.

Recensenter har redan sagt att filmen är seg, och det har de rätt i. Tempot i första halvan är nästan påfrestande segt, och delas dessutom upp med diverse sidoberättelser för att åtminstone få in lite mäktiga scener. Filmen har också ett handikapp i att vara den första delen av en historia som, ännu mer än Ringen-trilogin, är ett enda äventyr. Därför var det nog oundvikligt. I gengäld borde kommande två filmer ösa på betydligt mer, och det finns mycket att se fram emot. Skådespelarna är lysande och scenografin är makalöst vacker, och både filmens tolkning av Erebor och de små glimtarna vi får av Smaug gör mig sugen på mer. För att inte tala om att rollspelsnörden i mig är i extas över att få besöka Dol Guldur och träffa karaktärer från Gundabad…

Att sätta betyg på något jag har väntat på så länge och såg klart för inte ens två timmar sedan är förstås svårt. Särskilt när det egentligen bara är första tredjedelen av en film. Det räcker hur som helst inte med en skala på fem skägg i en så här skäggrik film. Så jag ger den nio av tretton dvärgaskägg. En lovande start trots några små irritationsmoment.