Jag minns att jag såg Red Cliff för en massa år sedan, och var väl sådär hyfsat förtjust. Filmen handlar om ett av de mest dramatiska slagen under Three Kingdoms-eran där många av de mest berömda hjältarna från den tiden var inblandade, men jag tyckte att den kändes lite hafsig. Det saknades sammanhang och den var lite väl intensiv.
Det berodde förstås på att den internationella versionen var en sammanklipping av två filmer på vardera över två timmar. Inte märkligt då att mycket saknades. Nu har jag köpt Red Cliff Special Edition på bluray, vilken innehåller både del ett och del två i sin helhet. Tydligen är den brittiska utgåvan som jag har ändå aningen klippt men där handlar det mest om överflödiga scener med hästar som faller, och det kan jag klara mig utan.
Det hela börjar med att Liu Bei och hans folk förföljs söderut av Cao Caos armé. Tack vare hjältedåd av Zhao Yun och Zhang Fei kommer de undan, men inte utan att offra stora delar av sina trupper. För att stoppa Cao Cao och trygga sin framtid beslutar de sig för att påbörja en allians med Sun Quan, som vid det laget härskade ganska tryggt över södra delen av Kina men som var orolig över Cao Caos amibitioner. Mästerstrategen Zhuge Liang skickas för att övertyga Sun Quan och hans högste general Zhou Yu om stundens allvar.
På många sätt är historien om Red Cliff en enda lång hyllning till Zhuge Liang och hans bokstavligen legendariska intelligens. Men till skillnad från filmerna Three Kingdoms: Resurrection of the Dragon och The Lost Bladesman är det här ingen typisk lågbudgetfilm med fokus på en skådespelare. Nej, det är inget mindre än den dyraste filmproduktionen i Asien någonsin och med tanke på hur vansinniga scener Kina brukar kunna erbjuda i en genomsnittlig kampsportsfilm är det inte överraskande att det här blev ett epos i Sagan om Ringen-klass.
John Woo, som tidigare varit känd för relativt menlösa actionrökare i Hollywood, återvände till Kina för att göra rättvisa åt sitt lands historia, men samtidigt är det knappast någon torr realistisk tolkning. Snarare är Red Cliff det närmaste vi kommer en filmtolkning av Dynasty Warriors. Alla de stora hjältarna får tillfälle att briljera och visa sin överlägsenhet, oavsett om det är Guan Yu som hugger sig fram genom en fiendehord genom att rycka åt sig deras spjut och spetsa nästa på det eller om det är Gan Ning (jaja, Gan ”Xing”) som sänker ett smärre kavalleriförband. Det enda jag har att anmärka på där är att generalerna på Cao Caos sida inte får någon större uppmärksamhet och trots att Zhang Liao och Xu Zhu är med i filmen kan jag inte ens avgöra var. De lider lite för mycket av ”identiska hårdingar i plåthjälm”-syndromet.
Framför allt i den andra halvan av filmen tas det allt större friheter med handlingen, men samtidigt är det gjort med glimten i ögat. När Sun Shang Xiang går undercover i fiendens armé kallar hon sig ”Pang Tong” och den gamle Huang Gai föreslår den klassiska planen att låta sig piskas för att sedan kunna låtsas hoppa av till Cao Caos sida, bara för att avfärdas av Zhou Yu som dumheter. Filmens tolkning av relationen mellan Liu Bei och Sun Shang Xiang är också en höjdare. SSX är en höjdare i största allmänhet, faktiskt. Jag väntade bara på att hon skulle dra fram ett par överdimensionerade chakram.
Men även om filmen gör rättvisa åt de flesta av de gamla hjältarna är det i huvudsak ett intelligent drama mellan Zhou Yu (Tony Leung), Zhuge Liang (Takeshi Kaneshiro) och Cao Cao (Fengyi Zhang), och alla tre är briljanta. Tony gör kombinationen av erfaren krigare och kultiverad adelsman lika utmärkt som i Hero, och Takeshi lyckas (i mina ögon och öron) framstå fullständigt genuin som kinesiskt geni. Men det är faktiskt Fengyi som imponerar mest. Cao Cao kan lätt framställas som en ond tyrann, särskilt i en sån här Hollywood-aktig produktion, men även om han har några tillfällen av utstuderat kall taktik och hänsynslöshet framstår han också som en stor ledare som är mån om sina undersåtar och som belönar de som förtjänar det.
Att vara insatt i historien är förstås en bonus, men Red Cliff är tillräckligt pampig och välgjord för att locka även de som inte kan karaktärsgalleriet från Three Kingdoms utantill. Men då ska det som sagt vara den fullständiga versionen på över fyra timmar och inte den nerklippta. Jag behöver se den något varv till och låta intrycken sjunka in, men den här har helt klart potential att bli en riktig favorit.