Jag måste säga att det var flera bra presentationer i år. Microsoft höjde sig något ohyggligt från förra året, Sony skötte sig bra och Nintendo visade på väldigt stort självförtroende. Det fanns också väldigt mycket spel att hålla ögonen på framöver. Låt mig välja ut de mest spännande:
Abzu (PS4 först, 2016)
Det trolska undervattensäventyret påminner väldigt mycket om Journey. Inte konstigt, då både art directorn och musikern jobbade med det spelet. Mycket lovande, men också mycket långt borta.
Bloodborne (PS4, 2015)
Jag är inte riktigt överens med stilen, som är lite för grimdark omg såga kött för min smak, men om inget oväntat händer lär det här bli en höjdare. Jag menar, From Software och framför allt Miyazaki har ett ganska solitt rykte vid det här laget.
Crackdown (X1, 2015)
Jag var urförtjust i ettan, men missade helt tvåan, och är egentligen sugen på lite röj. Visserligen har jag tappat sugen för open world-genren, men om det här är i närheten av lika lekfullt och tajt kontrollerat så måste det spelas.
Cuphead (X1/PC, 2015)
Egentligen vet jag inte om spelet är bra överhuvudtaget. Men stilen är minst sagt unik – det är som att spela en tidig tecknad film, typ Disneys första årtionde. Iögonfallande, om inte annat.
Elite: Dangerous (PC, sent 2014)
Det här är troligen på topp fem över mina mest efterlängtade spel. Fantastiskt läckert, och det verkar vara en fullständig återgång till de klassiska spelen fast ohyggligt mer detaljerat och inlevelsefullt. Det enda problemet är att jag lär behöva fräscha upp min dator för det… för att inte tala om skaffa en Oculus Rift och rejäla styrdon…
Hellraid (X1/PS4/PC, 2015)
Det här förstapersonsskeletthackarspelet fångade min blick i Microsofts indievisning. Nu vet jag inte hur indie Techland är med tanke på att deras Dead Island 2 var ett jätteinslag på Sonys konferens, men men. Det har drag av Elder Scrolls men också av gamla Heretic. Kan bli spännande.
Inside (X1 först, tidigt 2015)
Inside är ett mycket lovande äventyr som påminner om utvecklarnas förra spel, Limbo, men som också har extremt starka drag av Another World, både vad gäller grafikstilen och stämningen. Med tanke på hur briljant Limbo var så lär detta bli en höjdare.
Magicka 2 (PS4/PC först, 2015)
Jag spelade Magicka en kort stund och hade väldigt kul. Det är ett spel som jag egentligen borde lägga mer tid på (jag har det för guds skull på mitt Steam-konto), men allra roligast är det att spela co-op. Del två lär fortsätta den ädla konsten att ”råka” spränga sina kompisar till tonerna av vandaliserad svenska.
Mighty no 9 (alla, 2015)
Keiji Inafunes Mega Man-klon ser väldigt lovande ut. Kisar man så hade det kunnat vara Mega Man X, vilket är både bra och dåligt. Bra för att de spelen var lysande, dåligt för att det faktiskt vore trevligt att se om Inafune kan göra något nytt. Men bra lär det bli.
Mirror’s Edge (PS4/X1/PC, 2015)
Det är generellt inte svårt att bojkotta EA, företaget som med nöd och näppe undgick att utses till USA:s sämsta företag tre år i rad. Deras konsumentvänlighet brukar ligga någonstans i botten och skvalpa, fråga bara tidiga fans av Battlefield 4 eller Sim City. Men ett undantag måste jag göra, och det är när Faith kommer tillbaka nästa år. Jag är lite oroad inför hela open world-grejen, men stilen har de redan fått till.
No Man’s Sky (PS4 först, 2015)
Om Hello Games kan komma i närheten av att förverkliga sina ambitioner kan det här bli en kommande klassiker. Att skapa en oändlig rymd fullproppad med nya upplevelser för varje spelare låter orimligt för ett team på tio personer. Å andra sidan skapade David Braben Frontier nästan ensam, så…
Ori and the Blind Forest (X1, hösten 2014)
Det här otroligt lockande plattformsäventyret påminner om Dust, men är ännu bättre animerat och ännu mer trolskt. Nykomlingarna Moon Studios riskerar att få mig att köpa en Xbox One.
Project Spark (X1/360/PC, hösten 2014)
Med tanke på att både Little Big Planet 3 och Mario Maker visades upp så är det ingen liten bedrift att Project Spark känns som det mest lovande spelbyggarspelet. Spelets egna design är urtrist, men potentialen verkar obegränsad och folk kommer att skapa de mest sanslösa saker i det här.
Splatoon (WiiU, 2015)
Nintendos nya titel Splatoon har redan fått en trogen fanskara, mycket tack vare den läckra karaktärsdesignen. Småflickor (och pojkar) som skjuter bläck på varandra och kan förvandla sig till bläckfiskar. Det kan inte vara så många andra än Nintendo som hittar på något sådant. När nästan hela branschen satsar på att göra sina gruppskjutarspel verkligare och brutalare än det senaste så kontrar Nintendo med något fullständigt barnvänligt och troligen betydligt mer underhållande.
Star Fox (WiiU, 2015)
Det fick ingen officiell presentation utan bara en massa diskussioner, men det ska mycket till för att jag inte ska rådigga det här. Bara vi slipper de sega landstriderna och får flyga hela tiden så lär det bli strålande.
Xenoblade Chronicles X (WiiU, 2015)
Med starka drag av både Xenosaga och Xenoblade är det här det mest lovande japanska rollspelet just nu. Jag spelade aldrig klart föregångaren tack vare en kombination av supergrynig Wii-grafik och en hemsk huvudperson. Nu när det är i HD och vi får skapa huvudpersonen själv så lär inget stoppa mig.
Och förutom de rena speltitlarna finns det något som verkligen lockar: VR. Intrycken från scengolvet av Sonys Morpheus och Facebooks Oculus Rift är mycket, mycket goda. Men det innebär ju också ytterligare sisådär tretusen som måste budgeteras, för att inte tala om att det börjar bli dags för både Wii U och Xbox One…