Säsong ett av Maktens Ringar är slut, och jag tänkte sammanfatta mina intryck utan att avslöja för mycket av handlingen, för det här är verkligen en serie som har mycket att diskuteras.

Det hade kunnat bli ett spektakel när Amazon först började prata om en serie i Tolkiens Midgård. Ryktet pratade om att det skulle handla om unge Aragorns äventyr, men i efterhand verkar det ha varit baserat på ett förslag från Netflix till Tolkiens familj. Istället siktade Amazon högre och skapade en serie baserad på den andra åldern. Och där fanns det otroligt mycket mer potential.

Problemet är bara att Amazon än så länge inte fått rättigheterna till något från Silmarillion, De Förlorade Sagornas Bok eller något annat från legendariet. Det enda de har är själva Sagan om Ringen och Bilbo. I bilagorna till Sagan om Konungens Återkomst sammanfattas till exempel berättelsen om Númenor från andra åldern på en handfull sidor, och det finns också förstås en massa bakgrundshistoria som nämns till och från i själva boken. Sen verkar man också kunna förhandla med Tolkien om enskilda företeelser och namn, men det är allt. Det är också viktigt att peka ut att J.R.R. Tolkiens berättelser om andra åldern inte på något sätt var en färdig historia. Det som finns sammanställt av Christopher Tolkien var cirka 30 sidor i slutet av Silmarillion, som i princip helt saknar dialog utan mest är en historisk sammanfattning av hundratals år av händelser. Det är en viktig utgångspunkt. Maktens Ringar kan därför aldrig, vad än en massa tyckare hävdar, vara en ”trogen tolkning”, eftersom det bara finns ett extremt löst ramverk att utgå från.

En omedelbar och kanske ofrånkomlig ändring är att händelserna komprimeras ner till en begränsad tid, istället för att täcka mer än tusen år. Det är inget jag egentligen bryr mig om, ungefär som när Frodo lämnade Fylke rätt omedelbart istället för att hatta runt i sjutton år. Det skulle bara innebära att vi skulle behöva byta skådespelare och karaktärer som inte är alver, utan att hinna lära känna någon. Men utan att gå in på detaljer så täcker berättelsen alla de större folkslagen, med historier som vävs ihop framåt slutet av säsongen. Lite oväntat får även orcherna en större och viktigare roll än bara som kanonmat.

Huvudpersonen så här långt är i alla fall Galadriel, långt innan hon var den högtidliga härskarinnan av Lothlorien. Hennes bror dödades av Sauron långt tillbaka i första åldern, och trots att Morgoth besegrades och Sauron försvann har hon aldrig kunnat släppa jakten på honom. Det är en helt annan karaktär än vad vi har sett hittills, men å andra sidan ska det ju bli fem säsonger och hon måste ju ha utrymme att förändras. Morfydd Clark gör ett utmärkt jobb och jag älskar den här tolkningen, men kanske mest för att hon i princip är som min karaktär Shaana, extremt driven men inte särskilt eftertänksam. Visuellt blev hon också ännu mer lik Shana, min alviska karaktär som var döpt efter henne, vilket väl i och för sig kan bero på samma inspiration. Galadriel här är vansinnigt envis och högmodig, vilket skapar en hel del konflikter.

Jag gillar också Robert Aramayos version av Elrond. Han såg lite märklig ut på de första bilderna, men hans historia är mer sympatisk och hans samröre med dvärgarna i Khazad-Dûm öppnar upp en del av världen som vi inte fått se förut. Här är också Owain Arthur (och det är väl ett namn som doftar engelsk historia om något) utmärkt som dvärgprinsen Durin IV. Bakgrunden till den delen av historien är lite krystad, men har åtminstone en rimlig koppling till etablerade fenomen ur Tolkiens värld, så det får gå. Sophia Nomvete är också imponerande som Durins maka Disa. Medan alverna ofta tenderar att vara lite stela har Durin många av seriens mest känslosamma scener, och även de mest komiska, utan att bli riktigt lika mycket slapstick som Gimli.

En annan helt ny bekantskap är harfötterna, ett tidigare släkte av det folk som senare ska bli hoberna (vars namn kommer av att de bygger hålor i marken). Det enda vi visste förut var att de levde öster om Dimmiga Bergen, och i serien visar de sig vara nomader som vandrar från boplats till boplats i området mellan Grönmården och Rhûn. Nori är en ung harfot som inte riktigt passar in i livsstilen. När en mystisk man bokstavligen dimper ner från himlen försöker hon ta hand om honom. Den här delen av historien är också ganska känslosam, och Nori har en väldigt intressant relation med sin familj och sin bästa vän Vallmo. Parallellerna med Frodo och Sam är lite övertydliga, men jag gillar att det finns avgörande skillnader. Serien drar ut på mysteriet kring ”främlingen” fram till slutet och det finns fortfarande mycket kvar att upptäcka, och även om jag är rätt säker på vem det är tror jag att hans framtida historia kan leda till helt nya platser i den östra delen av Midgård, som för mig är betydligt mer spännande än att harva runt på ställen vi redan känner till.

Även om den första säsongen inte gräver särskilt djupt i den númenoritiska politiken som kännetecknar Akallabeth är det en sanslöst mäktig upplevelse när vi får se Númenor vid sin höjdpunkt. Jag tappade andan när huvudstaden först introducerades, och det är troligen en av de mest imponerande platserna i visuell fantasy någonsin som får Minas Tirith att framstå som en sommarstuga. Om Tolkien-familjen släpper rättigheterna till Silmarillion kommer Gondolin troligen att överklassa det ännu mer, men än så länge är det enastående. Här introduceras Elendil och hans son Isildur, men även dottern Eärien (den andra sonen Anarion nämns men har inte dykt upp än). Jag gillar henne mest för att hon återigen påminner om min karaktär Edwendi, men mycket av berättelsen här verkar bara bygga upp kommande säsonger. Det finns en hel del potential här, och kanslern Pharazôn är en person att hålla ögonen på framöver.

Den kanske mest dramatiska delen av historien utspelar sig runt byn Tirharad i Söderländerna. För nykomlingar blir det stora överraskningar, men vana Tolkien-anhängare behöver bara slänga ett öga på kartan för att veta vad som komma skall. Arondir är en alv vars garnison har bevakat människorna i området, vars förfäder en gång tjänade Morgoth. Eftersom Sauron bevisligen inte längre finns kvar packar garnisonen ihop, men Arondir vill inte lämna sin älskade Bronwyn, en kvinna i Tirharad. Det visar sig förstås att det var precis fel tillfälle att släppa på bevakningen.

Arondir blev tyvärr, inte helt oväntat, extremt kritiserad av den typ av folk som gärna försöker använda ”etablerade fakta” som svepskäl för sin rasism. Att det finns mörkhyade alver, dvärgar och hober fick nättrollen att omedelbart starta en hatkampanj mot den här serien, på precis samma sätt som alla andra berättelser där färgade eller kvinnor har större roller. Det är förutsägbart, patetiskt och frustrerande, för det går i princip aldrig att urskilja vad som är genuin och rimlig kritik från vad som är rena lögner för att elda på hatdrevet.

De är förstås idioter hela bunten, och Arondir är en utmärkt alv. Ismael Cruz Córdova spelar honom stoiskt men extremt kompetent. Hans romans med Nazanin Boniadis Bronwyn är inte helt trovärdig än så länge, och det är ju onekligen en extremt osannolik sådan eftersom de hittills kända alv/människoparen i Tolkiens värld går att räkna på Saurons ena hands fingrar i tredje åldern. Men båda är intressanta karaktärer. Jag är inte lika förtjust i Bronwyns son Theo, men han kanske växer till sig.

Det kanske mest oväntade är att vi får se mer av orchernas framväxt och motivationer. De är mer primitiva, innan de har etablerat sig och kunnat bygga egna industrier. Att de inte tål solljus blir en mer konkret faktor här, men jag gillar hur de arbetar runt det, till exempel att de bär skyddskappor när de inte kan undvika solen. Joseph Mawle, tidigare mest känd som Benjen Stark i Game of Thrones, gör en strålande roll här som deras mystiske ledare, och den karaktären öppnar också många möjligheter till en mer dynamisk historia framöver.

Ja, överhuvudtaget är den här säsongen en inledning, som mest handlar om att placera karaktärer och bygga upp världen. Det är väl en del av den rimliga kritiken, att det inte hinner hända så värst mycket. Men eftersom serien redan är spikad till fem säsonger behöver de inte skynda på utan kan ta god tid på sig, och jag tror att resultatet kan bli bättre i slutändan. Det sista avsnittet är extremt händelserikt och skulle kanske ha fått bre ut sig lite mer, men det knyter ihop många trådar och lämnar öppet för att historien verkligen ska kunna komma igång i säsong två och framåt.

Men på det hela taget är jag mycket nöjd. Som en inbiten Tolkien-fantast (utan att bli en jobbig Tolkien-purist) har jag suttit åtta fredagar i sträck och njutit av de storslagna vyerna och av den ofta högtravande dialogen. Att få se Khazad-Dûm, Númenor, Lindon och Eregion när de här rikena var som störst är oerhört mäktigt. Skådespelarna är överlag utmärkta och produktionen på scener, kläder och utrustning är minst lika välgjord som i Jacksons filmer. Jag ryser när det kryddas med repliker på quenya, sindarin, khuzdul eller det svarta språket – och när jag kan förstå enskilda ord och uppfatta sammanhanget.

Att hävda att serien ”inte respekterar Tolkien” är ren lögn. Jag bryr mig också väldigt lite om ”förändringar”, lika lite som jag saknade Tom Bombadill i filmerna eller Sarumans sista härjningar i Fylke. Och då var det som sagt ändringar från en etablerad bokserie, istället för ändringar från en vag historisk sammanfattning på en handfull sidor. Det finns enstaka scener som är krystade, men i stora drag hänger det ihop.

Så säsong ett av Maktens Ringar är inte perfekt, men har potential för perfektion framöver.