Det är nästan exakt två år sedan jag sammanfattade säsong ett, och det känns lite surrealistiskt att jag troligen kommer att sitta om sex år och försöka hämta mig från serien som helhet. Vi har fått åtta avsnitt till från Midgård, och så mycket har hänt samtidigt som det finns väldigt mycket kvar.

Säsong ett slutade med att alvernas tre ringar blev smidda, men det var förstås bara början på den historien. Här låg det absolut största fokuset hela säsongen, men å andra sidan heter serien Rings of Power. Och de främsta karaktärerna var mycket riktigt Celebrimbor och Sauron. Det mesta där var strålande. Nu när Sauron är avslöjad kunde Charlie Vickers verkligen storspela som historiens främste bedragare, och Charles Edwards var minst lika bra. Från åskådarens perspektiv är det förstås uppenbart, men det hela är smart nog skrivet och Sauron ljuger nästan aldrig, vilket gör det nästan överraskande de gångerna han faktiskt gör det. Den här historien bjuder på både briljanta karaktärer och löjligt storslagna scener. Jag är bara lite besviken på Galadriel. Efter sina gigantiska misstag i säsong ett – delvis förklarliga i efterhand – sätter hon igång med nya. Det är dags att hon får en vändning snart.

Dvärgarnas historia är av uppenbara skäl den näst viktigaste, och här finns också mycket bra att hämta. Både Durin d.ä. och d.y. är fenomenala, nästan lika bra som ovannämnda karaktärer. Deras relation var redan bräcklig, men det finns hela tiden en glimt av hopp. Möjligen lider de här sekvenserna av att mycket utspelar sig i Godtycklig Gruvgång #5, men det finns också en del väldigt intressant dvärgkultur som vi bara sett glimtar av i tillbakablickarna av Bilbo-filmerna, och i slutet öppnas ännu fler möjligheter.

Númenor har mindre att göra, och det mesta fokuserar på maktkampen mellan å ena sidan Miriel och Elendil, och å andra sidan Pharazôn och hans anhängare (inklusive Elendils dotter Eärien som blivit en personlig besvikelse). Det hade i princip gått att fylla hela säsongen med bara Númenor, och det händer mycket mellan scenerna som kan vara lite svårt att hänga med i. Men historien tar åtminstone stora kliv mot hur vi vet från Akallabêth att det kommer att sluta. På slutet kopplas den ihop med händelserna i Pelargir, som lär få en större betydelse nästa säsong. Det kändes lite som att Isildurs historia var bortglömd efter de första avsnitten. Samtidigt fanns några riktigt bra scener i området också.

Kanske mest frustrerande var Noris äventyr med Främlingen. Vi får till slut ett svar på vem han är, eller vem han kommer att bli, och det var tyvärr lika krystat som jag hade oroat mig för. Det finns onekligen en del spännande i Rhûn, och vi får ett minst sagt oväntat möte, glimtar både av en ny gren av de blivande hoberna och deras kultur, och av ett österländskt ökenfolk som har samröre med ”den mörka trollkarlen”. Den biten kändes allra mest nerklippt på slutet, och även om det finns mer att utforska där, och fortfarande potential för något större, så var det också mest förvirrande.

På det stora hela är säsong två bättre än den första. När de flesta karaktärerna redan är introducerade kan handlingen ånga på, och de flesta av skådespelarprestationerna är utmärkta. Det finns glapp här och där, och fortfarande lite för mycket tendenser att krydda med repliker från filmerna. Men samtidigt också en djup kärlek till Tolkiens verk, med aspekter som bara de mest inbitna Tolkien-professorerna lägger märke till. Användningen av språk är fortfarande fascinerande genomtänkt, och scenografin är fylld med detaljer som inte ens behöver pekas ut, utan finns där att upptäcka.

Och då är det här fortfarande tidigt i historien. Två femtedelar in i Sagan om Ringen hade vi knappt kommit till Rohan. Jag har rusat till tv:n direkt efter jobbet varje torsdag i sex veckor nu, och efter den här säsongen kommer det att bli ännu svårare att vänta i två år till.