Jag har grävt fram min gamla Saturn ur garderoben för att testa mitt superfräscha japanska exemplar av Castlevania: Symphony of the Night, eller, om vi ska vara petiga, Dracula X: Gekka no Yasoukyoku. Det kostade över tusenlappen och Saturn-versionen har ju rykte om sig att både ha usel prestanda och bjuda på en massa nytt. Så, vad är skillnaden mellan mitt favoritspel genom tiderna och … den här versionen?

Ja, till att börja med är det långt ifrån en rak konvertering. Konamis Nagoya-kontor utvecklade det här utan inblick från IGA eller Toru Hagihara, och med ytterligare ett år på sig hann de stoppa in en massa saker som behövts strykas från Playstation-versionen. En del kanske mindre nödvändigt, men ändock en hel del nytt.

Två helt nya områden finns med, eller fyra om man räknar med det uppochnervända slottet. Underground Garden/Hell Garden ligger precis under början av spelet. Om man återvänder lite senare är den där stenen innanför porten uppvänd, och där under hittar man ett nytt men ganska litet område, som huvudsakligen består av en stor grotta och sedan en passage genom ett par växthus. Men i detta lilla område finns sex helt nya fiender plus en helt ny boss (som dock inte är särskilt spännande), och i bakgrunden hörs klassiska Vampire Killer i en ny remix. Återvänder man hit i det andra slottet hittar man ytterligare ett gäng fiender, inklusive rätt coola fiender med spjut och kravallsköldar. Och istället för en boss belönas man med Alucard Spear, ett vapen som Alucard annars aldrig använde (ironiskt nog). Det har en del specialattacker och är rätt användbart men inte ett av spelets bästa vapen.

Sen har vi Cursed Prison/Soul Prison, som bjuder på ytterligare sju nya fiender totalt, men ingen boss. Området är en ganska menlös passage mellan Underground Caverns och den nedre delen av Marble Gallery (som även den var något onödig), och det finns inga bossar, men däremot två nya vapen (en kniv som fungerar ungefär som Combat Knife men även går att skjuta iväg, och en tvåhandsyxa, även detta ett nytt vapen för Alucard).

Letar man runt i slottet finns också en del annat nytt. Rainbow Cloak byter automatiskt färg allt eftersom, vilket är lite kul. Godspeed Shoes låter dig springa med Alucard, något som är väldigt välkommet. Det finns också ett kort som ska få en av féerna att sjunga för dig, men jag lyckades inte få det att fungera. Sen har ju spelet förstås också både den alternativa impen och den alternativa fén från den japanska Playstation-versionen. Det finns också små förändringar i kontrollupplägget. Vänster attack, hopp och höger attack är på knapparna A, B och C, medan de tre specialformerna ligger på X, Y och Z. Väldigt smidigt. R sköter back dash medan L använder föremål som placeras där i inventory-menyn. Det är smidigt att slippa byta ut höger vapen/sköld mot helande drycker om vartannat.

Det är på plussidan, och skapar åtminstone lite nyheter att jaga runt efter. På minussidan kommer att detta är en väldigt taskig konvertering. Spelet har längre laddningstider och även ibland små laddningstider mitt i områden. Massor av effekter saknas – det finns inga som helst genomskinligheter och många av de mer komplexa förvridningarna, som när Alucard förvandlas till andra former, har förenklats ordentligt. Det saknas också effekter som ljuset som strömmar in genom katedralfönstren eller det ljusa diset längst ner i vattenfallet. Än värre är att mycket av grafiken är nerskalad och kornig. Symphony of the Night är ju inte, faktiskt, ett 2D-spel utan bygger på polygoner med pixelperfekta texturer. I 99 procent av fallen var Saturn överlägsen på 2D, men i det här fallet kommer den alltså till korta. Alucard själv är grynig och mycket av bakgrunderna saknar definition. Trots dessa kompromisser är det också hejdlöst segt nästan konstant. Alucard är ju en vandrande specialeffekt och lägger man till ett tiotal fiender eller lite spektakulära dödseffekter så segar det ner neråt en fjärdedel av ordinarie fart.

Men det är ju inte allt, och det här hysteriskt välfyllda spelet hade ju redan ett helt extraläge med en spelbar Richter Belmont. Det läget finns kvar, med små justeringar. Istället för att bara poppa upp inne i slottet rider Richter in och hoppar över bryggan på samma sätt som Alucard, och det går att välja mellan samma Rondo of Blood-sprite som i originalet, eller en omritad version med hans modernare design (långärmad rock och långt hår). Han är väl generellt att betrakta som Hard Mode, då det är små marginaler trots hans rörlighet. Maria däremot, är Easy Mode. Herregud. Hon var livsfarlig redan i Rondo of Blood, men när hon stoppades in i PSP-versionen av Dracula X Chronicles var hon inte särskilt rolig. Det här är något helt annat. Dels har hon ett lika stort rörelsemönster som Richter. Hon kan dubbel- och trippelhoppa, göra dyksparkar som Alucard, göra glidtacklingar, göra enorma hoppsparkar som täcker en skärm åt gången, tillsammans med grundläggande sparkar och magiattacker. Sen har hon en uppsättning specialförmågor som fungerar på samma sätt som Alucards, där hon använder sina fyra legendariska medhjälpardjur från den kinesiska zodiaken, inklusive en eldkastarattack som röjer upp bossar på sekunder. SEN har hon dessutom alla de ordinarie specialvapnen som de båda andra, men Maria kastar fler knivar eller yxor samtidigt. Hon är helt enkelt ett monster, och ger en helt ny känsla åt spelet. Dessutom, eftersom hon är ritad specifikt för Saturn-versionen lider hon inte heller av samma nerskalningsproblem som Alucard. Faktum är att de nästan skulle kunna ha släppt Symphony of the Night: Richter & Maria Edition som ett separat spel.

Påpekas bör att all den nya grafiken är rätt tafflig i jämförelse med originalet. Maria var ju mestadels färdiggjord, men Richters nya sprite är klumpigt pixlad. De nya miljöerna har också visst drag av hobbyspel. Fascinerande att se så stor skillnad till och med inom Konami.

Det är synd att Saturn-versionen blev en sån återvändsgränd. Med tanke på att Symphony of the Night har släppts på flera nya format sedan dess är det sorgligt att praktiskt taget alla förbättringarna ströks. Det går förstås inte att betrakta det här som den slutgiltiga versionen med tanke på den bedrövliga tekniken. Istället blir det en kuriositet, ett alternativt Castlevania: Symphony of the Night som är ännu mer välpackat med valmöjligheter, men som inte alls är lika behagligt att spela. För de allra flesta går det troligen att hoppa över helt och hållet, men för riktiga Symphony-fans är det ett absolut måste. Och jag om någon hör väl till den skaran.