Jag har fortsatt min väg genom Bloodborne och efter att ha rotat runt lite mer noggrant hittade jag vägen vidare som jag missade första gången (och istället gick i närkamp med en lustiger typ som hade ihjäl mig). Nere i en övergiven kvarn möter jag en harmlös karl … vars huvud exploderar i en skur av ormar. Myspys. Det visar sig dock snabbt att bara på andra sidan en bro finns en väg upp till början av området, och ännu en gång briljerar bandesignen – jag hade ingen aning om att jag hade gått runt nedanför och var på väg tillbaka.

Som alltid när man hittar en säker reträttväg (och en väg tillbaka när man blir tokdödad) är det genast mer uppfriskande att utforska vidare. Andra halvan av Forbidden Woods har ett helt annat tema. Istället för arga jägare och snabba hundar är det ett mycket lugnare tempo. Det finns visserligen små ormbollar överallt, och ett gäng såna där ormzombier, och en uppsättning rejäla hydra-liknande jätteormbollar, men jag kan ta det lugnt och utnyttja räckvidden på min piska. Jag har hört många beklaga sig över Forbidden Woods men det passar mig alldeles perfekt. Jag gillar också att det är stort och att det finns grejer överallt, vilket gör att jag faktiskt känner mig manad att utforska och försöka kartlägga området. Den lilla skogsdungen innan Hemwick Charnel Lane var helt menlös i jämförelse.

Så smyger jag förbi ett par jättegrisar som jag inte orkar hantera just nu (särskilt inte när jag har 50.000 blodekon och är en kilometer från närmaste sparplats) och hittar en avsides damm. ”Don’t disturb the water” är ett gammalt hederligt råd, så jag rör mig längs kanten för säkerhets skull. Det finns ett träd som ser lite speciellt ut, men träd har (hittills) inte försökt mörda mig i det här spelet så träd är coola. Inne i en grotta hittar jag dock fler såna där läskiga blobbhuvuden, varav några börjar skjuta på mig, så jag väljer att backa ut för tillfället.

Istället går jag åt andra hållet förbi dammen, och där … är det inte? Seger och hurra, ännu en hiss, och denna gång visar den sig leda upp till samma kvarn som jag hittade tidigare. Och därifrån kan jag ju vägen tillbaka. Med djup lättnad återvänder jag till Hunter’s Dream för att vila och uppgradera. Jo, och nere i skogen hittade jag första materialet för att kunna göra min piska ännu bättre. Nu ska jag bara hitta vägen till Byrgenwerth, och med min tur finns den nog på andra sidan blobbarna.

Jag tror att en bieffekt av att Bloodborne är så oerhört öppet är att det är lätt att gå vilse in i saker man inte ska ge sig på än. Jag fick slita i den gömda staden och i Nightmare Frontier, men det beror på att det är ställen längre fram i spelet. I Hemwick och här i skogen känns det mycket mer balanserat, så det är nog meningen att jag ska vara här ett tag. En trevlig bieffekt är också att det börjar strösslas ordentligt med uppgraderingsmaterial och användbara runor, så jag märker stora förbättringar på min karaktär. Det kanske finns hopp om att komma vidare i det här spelet.