Det trevliga med att gå på konsert är att man ofta utsätts för musik som man inte har hört förut. Om inte på själva konserten så åtminstone efteråt när man shoppar runt bland skivorna. Så blev det efter Toto-konserten där jag upptäckte massor av nya höjdare, och så även nu efter Roxette. Visserligen hade jag redan en hel del favoriter, men det var mestadels urgamla MP3:or överförda från Joyride och Tourism för en massa år sedan. Och ”The Look”, ”Listen To Your Heart”, ”Spending My Time” och så vidare är ju nationalskatter, men det finns en hel del riktigt bra även bland de mindre kända låtarna.

”Secret That She Keeps” (1986)
Det här är inte Roxettes första låt men den fanns på den första skivan, Pearls of Passion. Det är en ganska enkel popdänga med extremt övertydliga 80-talsinfluenser, men kanske just därför är den riktigt charmig på ett Cyndi Lauper-sätt.

”Perfect Day” (1990)
Den här har egentligen funnits framför mig i tjugofem år och ändå har jag inte märkt den. Kanske för att Joyride är så förbannat proppfull med hits (10 av 15 låtar är med på den här samlingen), kanske för att jag inte riktigt uppskattade den då. Men den här stillsamma balladen med skönt dragspelskomp (!) är faktiskt en av Roxettes bästa.

”The Rain” (1992)
Med ett stämningsfullt piano sätter The Rain grunden för en mäktig låt med drag av ”Listen To Your Heart” och lite allmän tidig 90-talsballadpop á la Bryan Adams. Efter ett soloparti lyfter den ännu mer.

”Queen of Rain” (1990)
Ännu mer regn blir det – Roxette körde mycket sånt, minns även ”Watercolours in the Rain”. Den här ganska långsamma balladen drar nytta av en ovanlig oboe-melodi i bakgrunden som får mig att tänka på Nobuo Uematsus mer originella verk och kanske lite Vangelis också.

”Run To You” (1993)
Den här hade jag förstås hört förut men inte riktigt fastnat för. Det är glad, vagt keltisk pop med stråkar av en typ som senare gjordes populär av Natalie Imbruglia eller The Corrs. Riktigt trevlig och upplyftande låt.

”Milk and Toast and Honey” (2000)
Roxettes utbud från de senaste femton, tjugo åren var mig nästan obekant. Den här tror jag var populär på radio ett tag och det är en riktigt trevlig bekantskap. ”She’s Got Nothing On (But The Radio)” har en fantastisk refräng men den här är stabil hela vägen. Stråkar hjälper förstås.