Idag utannonserade Sony att de slutar skeppa PSP till Japan, och att det därmed officiellt är slut för en av tidernas mest framgångsrika floppar. Det innebär förstås inte att det slutar tillverkas spel, men nu vill Sony satsa helt och hållet på Vita.
Det var ändå ingen dålig resa. Från december 2004 till juni 2014 och 80 miljoner sålda exemplar världen över, även om en stor majoritet var i Japan. PSP är ett märkligt format. Det anses generellt ha varit ett misslyckande och formatet var dödförklarat i väst för länge sedan. Ändå har den sålt lika mycket som Xbox 360 och Playstation 3. Och få anser att de är misslyckade format, trots att de aldrig kommer i närheten av Wii.
Med all rätt fick PSP ett rykte som konverteringarnas förlovade land. En stor del av dess utbud kommer från PSone eller andra format. Men vadå? Praktiskt taget alla format numera har massvis med konverteringar. Att kunna spela en rad klassiker bärbart var också något som PSP erbjöd. GBA var förstås tidigt ute och gav oss SNES-konverteringar men DS blev aldrig riktigt lika stor på den fronten. Det var en nisch som PSP dominerade.
Några av de allra bästa PSP-spelen:
Loco Roco – den här glädjepärlan var ett fantastiskt fräscht spel och otroligt nyskapande. En strid ström av uppföljare vattnade ur konceptet väldigt snabbt, men originalet var utmärkt.
Castlevania: Dracula X Chronicles – det var länge praktiskt taget omöjligt att få tag på klassikern Rondo of Blood. Den här hyfsade remaken innehöll både originalet och Castlevania: Symphony of the Night och var därför en otroligt prisvärd affär.
Soul Calibur: Broken Destiny – att klämma ner Soul Calibur IV i bärbart format borde ha varit omöjligt, men Namco lyckades nästan. Ett grafiskt mästerverk med grym spelbarhet, synd bara på bristen på innehåll.
Mega Man: Powered Up – en otroligt charmig remake av det första spelet, med två nya bossar (där Oil Man var en ofattbart ogenomtänkt stereotyp) och framför allt en grym baneditor, där vi för första och sista gången kunde skapa egna Mega Man-banor. Det var synd att resten av världen inte kunde acceptera Mega Mans superdeformerade look, och att spelet följaktligen sålde uselt. Ett Mega Man 2: Powered Up hade kunnat bli världens bästa spel.
Street Fighter Alpha 3 Max och Darkstalkers Chronicles – Capcom var tidigt ute med två konverteringar av några av sina bästa fightingspel. Den första versionen av PSP hade ett rätt hemskt styrkryss så spelen fick oförtjänt dåligt rykte, men när det rättades till med Slim-versionen kom de här höjdarna till sin rätt. 2D-fighting när det är som nästan bäst.
Lumines – det var lite segt med spel i början och mycket rätt taffligt, men egentligen behövdes inte mer än Lumines. Det intensivt dunkande speltechnosoundtracket och den beroendeframkallande pussellmekaniken gjorde Lumines till en fantastisk upplevelse. Senare konsolversioner fick aldrig riktigt samma känsla – det här var PSP:ns Tetris och hörde hemma där.
Crisis Core: Final Fantasy VII – det kryllade av konverteringar av rollspelshöjdare som Star Ocean, Valkyrie Profile, Breath of Fire 3 och (i Japan) Suikoden och Suikoden II, men jag kände aldrig att jag riktigt ville sitta med PSP:n så länge åt gången. Crisis Core höll mig däremot fången från början till slut. Det var förstås packat med fan service och referenser, men också en väldigt välberättad historia med ett lika elegant som tragiskt och ofrånkomligt slut.
God of War-spelen – Ghost of Sparta och Chains of Olympus var snäppet enklare än sina storebröder på PS2 men nästan lika snygga och lika spelbara. Två riktigt goda försök att göra formatet relevant i väst igen, som dock inte lyckades med det.
Grymma samlingar – med Sega Mega Drive Collection, Taito Collection, Metal Slug Anthology, ett par SNK-fightingsamlingar, ett gäng av Konamis shoot’em up-paket och Capcom Classics Collection så fanns det rent ohyggliga mängder grymma klassiker.
PSone Classics – för att då inte tala om alla de hundratals klassikerna som för första gången fanns fullt tillgängliga för 45-90 kronor, att spelas vart som helst.