Jag blir så less. En gång i tiden samlade jag på spel. Jag köpte en massa spel som jag egentligen inte var jättesugen på att spela, men för att de åtminstone hade ett andrahandsvärde. Så om jag ändrade mig kunde jag sälja det vidare. Det här fungerar inte längre. Dels beror det på att själva industrin glatt går bort från att sälja faktiska produkter och istället föredrar att sälja tjänster. Men det har, delvis, att göra med att produkter kan stjälas av pirater. Tjänster kan kontrolleras och styras med inloggningar, och är mycket svårare att stjäla. Visst finns det girighet i spelvärlden, jösses så det finns. Men det finns också ett faktum att allt som går att stjäla och tjäna pengar på, kommer att stjälas och tjänas pengar på.

Ett tag köpte jag GBA-spel. Det släpptes väldigt många klassiker, ofta också många nyutgåvor. Det finns fortfarande en massa GBA-spel som jag skulle vilja köpa och spela. Jag är till och med sugen på att köpa en GB Micro för det. Men jag gör det inte. För en gång köpte jag Bubble Bobble: Old & New på Ebay. Det var en piratkopia. Jag spelade ett tag ändå, tills batteriet dog. Jag köpte Super Mario Bros 3. Det var en piratkopia. Jag köpte Astro Boy. Det var en piratkopia. Till slut tröttnade jag på hela alltet. Visst, det finns onekligen original där ute också. Visst, om en säljare i Hong Kong säljer ett ”absolutately real non-fake promise Pokemon SoulSilver AAAA+” för 200 kronor så är det rätt uppenbart en piratkopia. Men om en säljare i USA säljer ett Pokemon SoulSilver för 1000 kronor (det är vad spelet kostar, för övrigt) – hur vet jag om det är ett original eller en piratkopia som HAN har köpt från Hong Kong och nu vill bli av med? Eller som han inte ens vet är en kopia? Därför skadar pirater mig som seriös samlare.

När spelsamlandet kom av sig lite började jag lägga pengar på Transformers. Mellan 2003 och 2013 köpte jag massvis med Transformers, både klassiska figurer och nya spännande tolkningar. Det var liksom en renässans, en återgång till det gamla men bättre versioner. Sen tappade jag suget. Delvis för att det är fysiskt omöjligt att rymma alla figurer i en genomsnittlig tvåa, och delvis på grund av att Lego började locka. Men också för att det började gå överstyr med kopior. Den moderna marknaden kring Transformers har gått bortom all vett och sans, och det har jag skrivit om förut. Det som började som tillbehör och alternativa delar till ordinarie set, blev billiga kopior av befintliga figurer, och blev sedan dyra kopior av dyrare figurer, och blev sedan, delvis helt nya figurer som ”bara” stjäl utseende och trettio års goodwill, men som samtidigt konkurrerar med de som faktiskt äger Transformers genom att locka till sig samlarnas pengar utan att behöva bry sig om tjafs som upphovsrätt. Och samma sak där. Om jag idag skulle vilja komplettera min Fortress Maximus, så kan delarna på Ebay mycket väl vara original, eller möjligen från den officiella nyutgåvan. Men de kan också vara piratkopior. Och om jag istället säljer Fortress Maximus, så får jag inte lika bra betalt för honom, eftersom det finns billigare alternativ. Därför skadar pirater mig som seriös samlare.

Och så alltså Lego. Lego tillverkar massvis av set varje år, och vissa av dem blir värdefulla eftersom intresset finns kvar långt efter att produktionen upphör. Priser kan stiga skyhögt och vissa kan tjäna storkovan på att hamstra set, men det är fortfarande original. På samma sätt som med Transformers har piraterna länge sålt kopior av minifigurer. Det är enkla modeller, lätta att reproducera i hyfsad kvalitet, och lätta att sälja. Någon som inte vet bättre kan tycka att 50 kronor för en figur som kostar 150 kronor på andrahandsmarknaden är ett kap. Figurerna säljs på marknader, och hos mindre nogräknade Amazon-wannabes som CDON. Det den som köper figuren för 50 kronor inte vet är att den är beställd från Kina för 3 kronor. Och det är ett lurendrejeri på alla håll och kanter, men i min ignorans trodde jag att det räckte med det, och med såna där uppenbara skräpversioner av typ Lego City-grävmaskiner man ser i hyllorna ibland. Men nej. Det finns företag som aktivt och snabbt kopierar sig genom gräddan av Lego-samlandet. De stora, dyra modulhusen och exklusiva Star Wars-byggen som Super Star Destroyer och Millennium Falcon finns att beställa för en bråkdel av vad de kostar i andrahand, med endast logotypen utbytt. Det är en förolämpning mot Lego som företag – vilket är ett av få företag som generellt förtjänar respekt – och som kreativ utgivare med designers som Jamie Berard, Marcos Bessa och Mike Psiaki. Och det är en förolämpning mot mig som seriös samlare.

Jag vill inte behöva lägga ner ytterligare ett samlande för att det blir för svårt att sålla bland vad som är äkta och vad som är fejk. Jag vill inte behöva detaljgranska mina Bricklink-beställningar för att upptäcka att hälften av bitarna i det där exklusiva setet kommer från en klon. Jag vill inte bidra till att ge pengar åt grupper som uppenbarligen skiter fullständigt i upphovsrätt och (högst sannolikt, om man gräver djupare i piratverksamheten i Kina med omnejd) de flesta övriga lagar också. Jag vill få välja och vraka och belöna de företag som tillverkar coola grejer med mina surt förvärvade slantar. Inte ge dem till några smutsiga pirater.

Mindre smutsiga pirater. Fullständigt skinande rena pirater, faktiskt.