Christopher Nolans mastodontprojekt efter Batman-filmerna var en film som jag hela tiden hade tänkt se på bio, men av någon anledning blev det inte av. Sen dröjde det ett tag. Men nu när jag har sett den önskar jag att det hade blivit tidigare. Det här är nämligen en av de mäktigaste filmerna på länge.

Science fiction är en besvärlig genre. Det finns så många sätt det kan gå fel på, och skillnaden mellan riktigt bra och riktigt dålig science fiction är astronomisk. Interstellar lyckas på något sätt undvika allt det dåliga, och lyckas dessutom med bedriften att göra Matthew McConaughey bra. Jag är dessutom väldigt förtjust i Anne Hathaway som också är strålande här. Men de som stjäl showen är tveklöst robotarna TARS och CASE. Med en blandning av solida modeller, eleganta specialeffekter och klockrena personligheter förhöjer de stämningen och känns som personligheter i sig.

Överhuvudtaget känns Interstellar som 2001: A Space Odyssey fast … bra. Jag anser att 2001 på många sätt är överhypad – extremt snyggt filmad och förstås nyskapande, men oändligt seg. Interstellar följer ett liknande mönster men är hela tiden spännande med nya vändningar. Det finns också likheter med det fantastiska The Dig, och i allmänhet mycket annan bra science fiction. När sluttexterna har rullat är jag så där mysigt upprymd och vill egentligen sätta mig och se hela alltet igen. Interstellar är ett mästerverk.