Jag var lite skeptisk till hela konceptet – vi behöver väl egentligen inte veta allt som har hänt i den där förbaskade galaxen? ”Many Bothans died to bring us this information,” berättade Mon Mothma i den första Star Wars, och det var tydligen allt som behövdes för att göra en ny film. Å andra sidan gjorde man ett helt nytt spel kring en rad bakgrundsinformation på sidokaraktären Georg Prime från Suikoden II, så ibland räcker det.

Och Rogue One lyckas generellt motivera sin existens. Även om den har vissa likheter med gamla beprövade Star Wars-klyschor (föräldralös hjälte som växer upp under blygsamma förhållanden, en charmig skurk med skit under naglarna, en robot med komisk talang och så vidare), så blir det inte riktigt förutsägbart och ganska ösigt. Vi får betydligt mer inblick i rebellernas organisation och det blir inga som helst jedis. 

Som fristående film är den också friare att hitta på nya grejer än The Force Awakens, som lånade lite väl många sekvenser från föregångarna. Men ändå blir det ibland störande nära originalen. Jag roar mig av att alla bär 70-talsfrisyrer komplett med mustasch och att datortekniken har samma lågupplösta streckgrafik, men en viktig sidokaraktär är datoranimerad (eftersom originalskådisen dog för länge sedan) och det märks tydligt. Man kan ju börja fråga sig: vad är det som hindrar Lucasfilm från att göra en hel nyinspelning av A New Hope om tio år med samma ansikten som första gången?

Men även om en del repliker och korta inhopp kändes onödiga var det en bra film som står på egna ben. Och så är jag nu sjukt sugen på att beställa samtliga Lego-set. För att citera en ond härskare som kanske eller kanske inte jobbar på Disney: ”Everything is proceeding as I have planned.”