Om det finns en brist med Discworld och Terry Pratchetts skrivande, så är det att han inte begriper konceptet med status quo. För att vara en serie på 39 delar med delvis samma karaktärsgalleri och (mestadels) inom en tidsram på 10-20 år som max, så dryper skivvärlden av innovation. Från nonsensfantasyn i den första boken, Colour of Magic, där Rincewind besöker ett uppochnervänt berg fyllt med drakar, flyger på en svävande glasskiva och transporteras till ett jordiskt flygplan under en kort stund, via häxor och Döden i diverse böcker, till en klassisk fantasystad som genomgår hela den industriella revolutionen på några år (och ett tiotal böcker) och så nu fram till Snuff, den 39:e boken, som blandar sydstatsproblematik med Jane Austen-parodier i en hissnande deckare.
På samma sätt har en av seriens främsta huvudpersoner, Commander Sam Vimes, vuxit från en försupen och misslyckad låtsaspolis till en världsvan tuffing som skulle spöa upp Sherlock Holmes när som helst, och där har vi ett problem. Vimes är, precis som Doyles detektiv, alldeles för bra på det han gör. Inte nog med att han kan överlista varenda skurk och ligga fem steg före, han är också praktiskt taget oövervinnerlig i närstrid. Till råga på allt backas han upp av sin rejäla hustru Sybil Ramkin och en Rambo till butler i form av Willikins (som jag alltid föreställer mig spelas av Stephen Fry). Ovanpå det fick han praktiskt taget superkrafter i den senaste boken (Thud!) som här hjälper honom att lösa fallet ännu effektivare.
Det här ändrar inte det faktum att Snuff är ännu en i raden av briljanta böcker, mycket tack vare en språkkänsla som är oöverträffad och klockrena karaktärsporträtt. En ny del av Skivvärlden, landsbygden mellan Ankh-Morpork och Quirm, växer fram framför mina ögon när jag läser. Som vanligt, numera, introducerar boken en ny aspekt, i det här fallet goblins. Pratchetts goblins är små sorgliga varelser som till en början mest definieras av sin stank, men både jag och Vimes upptäcker snart att de har andra kvaliteter. Samtidigt är berättelsen packad med referenser till tidigare händelser, så det är inte som om Terry glömmer bort alla nyheter han introducerar. När stadsvakten behöver en snabb rekognosering på en kontinent långt borta skickar de Wee Mad Arthur, en gnom och fågelpilot som nu retroaktivt har skrivits om till en Nac Mac Feegle, de populära skotsk-inspirerade pysslingarna. Golemhästarna (som upptäcktes av Adora Belle Dearheart tidigare) kommer till användning, klackstornen för att skicka meddelanden (från The Fifth Elephant) utnyttjas också, vi får återse operan från Masquerade och en kort sekvens äger rum på redaktionen för The Ankh-Morpork Times, tidningen som grundades i The Truth.
Trots drag av fan service, så skapar allt det här på något sätt en sammanhållen värld, trots alla nymodigheter, som inte liknar något annat och är lika komplex som vår riktiga. Och jag tror att det är så Terry vill ha den. Genom att använda troll och dvärgar kunde han i Thud! skriva en satir om etniska konflikter i en bok riktad till ungdomar, och i Snuff tar han lika träffsäkert sig an liknande teman och ställer frågor som inte alltid är helt bekväma. Att avfärda en annan folkgrupp som ohyra och därmed ta ifrån dem sina mänskliga rättigheter är ju tyvärr knappast något ovanligt i mänsklighetens historia.
Men det som säljer de här tunga koncepten är humorn, som i Snuff är bättre än på länge. Rena gapskratt är inte ovanliga. Återigen är det Terrys fantastiska språk som skapar snabba vändningar, smarta repliker och bisarra situationer. På det hela taget är det här en av de bättre böckerna i en makalös serie, och skulle det bli den sista (med tanke på Terrys hälsotillstånd) vore det åtminstone ett passande slut.