Som om det inte räckte med ett nytt ABBA-album så bjuder också 2021 på den minst sagt mäktiga Beatles-dokumentären Get Back. Det var ursprungligen tänkt som en TV-produktion men rann nästan ut i sanden tills det blev en dokumentär om arbetet bakom Beatles sista skiva (kronologiskt), Let It Be, och deras sista konsert på taket till Apple-studion, men det var en mycket kortare version som dessutom inte funnits tillgänglig på länge.

Peter Jackson fick möjlighet att grotta ner sig i allt material som filmades ursprungligen och sätta ihop den här mastodontdokumentären. Vanligtvis skulle jag tycka att åtta timmar är för mycket för det mesta, men kan Tim Rogers ägna sex intressanta timmar åt Tokimeki Memorial så kan Peter Jackson få ut åtta timmar av världens förmodligen främsta band och deras struliga resa till ett färdigt album, bitar av nästa och brottstycken av vad som skulle bli deras respektive solokarriärer.

Get Back täcker några veckor under januari 1969. Filmen är indelad i tre delar på klassiskt Jackson-manér, och den första är kanske lite väl seg, mycket eftersom Beatles själva inte alls var på banan under den första tiden i Twickenham-studion där ingen verkar trivas. De lallar mest runt, röker ”fänkål” och förutom några första utkast till klassiska låtar som just ”Get Back”, ”Let It Be” och ”The Long and Winding Road” så är hela projektet på väg mot katastrof. Det märks tydligt att de inte hade någon riktig vision efter Brian Epsteins död.

Den andra delen täcker en intensiv period när beatlarna flyttar över till den splitternya men inte helt färdiga Apple-studion i London. Det rullar fortfarande inte på, tills de råkar få besök av pianisten Billy Preston, och där vänder det. Jag tror att problemen mestadels låg i att Paul, John och vid det laget George hade alldeles för stora egon, och utan Brian räckte det inte ens med Ringos oändliga sjyssta vibbar för att hålla ihop gruppen. Med Billy fick de ytterligare en lagspelare som fick det hela att flyta på. Att han bara råkade vara där av en slump och sedan kunde hjälpa till att slutföra hela projektet är ett mirakel. Annars hade vi nog varken fått Let It Be eller Abbey Road.

Under hela projektet var tanken att göra någon sorts storslagen filmad uppvisning, men de eviga förseningarna och bandets dalande motivation ledde till att man avfärdade ett aningen orealistiskt förslag att spela i en amfiteater i Libyen, och ett antal alternativa konsertlokaler innan man till slut släpade upp utrustningen på studions tak för den historiska takspelningen. Till skillnad från resten av Get Back blir det här viss dramatik när polis tillkallas och frågan blir hur mycket de kommer att hinna spela.

Är man någorlunda intresserad av The Beatles så känner man nog till den här historien i grova drag, men det är en fascinerande dokumentär som verkligen visar hur mycket slit som ligger bakom. På ett sätt får vi nästan Yoko Onos roll som åskådare för hela processen. Även om de var fyra (eller fem med Billy) briljanta musiker så måste ju varje låt värkas fram och malas om och om igen för att bli slutresultatet på skivan, och filmen är inte rädd för att visa det segdragna i processen. Sen är det generellt imponerande hur mycket som hände under bara några veckor, och hur intensivt de ändå jobbade när de väl kom igång. Jag gillar också att de pekar ut vilka tagningar som faktiskt blev de slutgiltiga.

Lite blandade funderingar: Yoko Ono har ju ofta pekats ut som den som splittrade bandet och som John envisades att släpa med sig överallt, men Linda Eastman (senare McCartney) och Ringos Maureen Starkey var ju också ofta på plats. Lite orättvist kan jag tycka. Jag uppskattar också verkligen det klassiska dokumentärupplägget där vi får se vad som händer och inget annat, inga klipp till en intervju där alla ska förklara vad de tyckte och tänkte om varje replik som sades. Och så en stilla undran: de där två tjejerna som hängde utanför studion hela dagarna för att få se sina idoler, missade de själva konserten, och vad har de för sig idag? Och slutligen: utan ”Get Back” hade vi troligen inte fått Jojo’s Bizarre Adventure. Så verkligen, tack Billy!