Kritiken mot The Desolation of Smaug har inte varit nådig. Som vanligt i internetsammanhang blir alla helt plötsligt experter. Som när Bioshock släpptes och tusentals kommentatorer började snacka objektivism och Ayn Rand, och förmodligen för första gången i sitt liv nämnde art deco. Trendfrasen i Desolation-kritiken var tveklöst ”GoPro-sekvenserna”. På något sätt kunde tusentals tittare sitta där i biosalongen och njuta av fantastiska Red-kamerasekvenser i 48 rutor i sekunden och sen med en örns synskärpa peka ut exakt var det klipptes till billiga GoPro-filmade bitar som följaktligen (förstås, eftersom det är internet) förstörde hela filmen. Vi snackar om ett par klipp på några sekunder. Jag kan inte heller gärna klaga på Tauriel, som praktiskt taget är en av mina egna Sagan om Ringen-figurer med nytt namn. Jag försöker inte säga att The Desolation of Smaug är fläckfri, för det är den inte. Jag försöker bara säga att de makalösa Lord of the Rings-filmerna också hade enstaka tekniska brister som inte på något sätt förtog helheten.

Det man kan ifrågasätta är istället de artistiska valen. Bioversionen av filmen kändes sönderklippt. Några av de mest klassiska (men rätt långsamma) scenerna från boken hastades igenom på några minuter, för att istället ägna mer tid åt alvslagsmål och en jättedrake i ett smältverk. Det har den förlängda versionen gjort mycket för att åtgärda, och återställt mycket av detaljerna från boken. Men det känns inte alltid helt klockrent, utifrån de befintliga förändringarna. Eftersom Beorn jagar sällskapet in i huset blir morgonens presentation, som mestadels bygger på boken, lite klumpig. Jag är inte heller alls förtjust i Persbrandts (och förvisso även Jacksons) gestaltning av Beorn som en grottmänniska med grov ugh-accent.

Mörkmården görs mycket mer rättvisa, med en del helt nya scener. Den klassiska biten med Bombur som drattar i den magiska floden och somnar finns med, men det blir en lite märklig konsekvens när han sedan är med och slåss med spindlarna. Sen blir det också mycket nytt i Sjöstad, där härskaren och hans medhjälpare får fler scener. Den märkligaste förändringen är dock i Dol Guldur, där vi får träffa en helt ny karaktär, vars alla referenser tagits bort i bioversionerna av både första och andra filmen. Det blir liksom en helt ny tråd att följa. Men att han bokstavligen raderades ut i samma scener som fanns med i Desolation känns som ett märkligt val, och får mig att fundera på vad mer som kan ha redigerats bort helt och hållet. Det tillför dock en massa material till Dol Guldur-sekvensen, som är en av de saker jag verkligen ser fram emot i nästa film.

Som vanligt är extramaterialet nästan hela poängen med de här utgåvorna. Spritt över de två extra skivorna finns närmare tio timmar bakom scenerna-material, med specifika features på cirka en halvtimme om varje övergripande sekvens i filmen, samt ett par långa dokumentärer om folket, miljöerna och musiken. Här blandas regissörens kommentarer med tonvis av synpunkter från ”golvet”. Sammanlagt skulle man kunna säga att extramaterialet är som en lång utbildning i hur man gör extremt påkostad film. Min respekt för John Howe, Alan Lee, Howard Shore, Daniel Falconer, Richard Taylor och andra tongivande konstnärer växer ytterligare när jag ser vilket enormt arbete som går in i varenda detalj. Även om Hobbit-filmerna generellt har mer datorgenererade bakgrunder och mer greenscreen så är det ändå sanslöst mycket som är uppbyggt. Det är väl snarare så att CG har ersatt mycket av den faktiska bakgrunden, men allt som är närmare är generellt fortfarande byggt för hand av tusentals skickliga konstruktörer. Beorns hus, de vindlande gångarna i Mörkmården, Thranduils tronsal, fängelse och vinkällare, gigantiska delar av Sjöstad, ingången till Erebor och förstås ett berg av skatter som Bilbo klättrar runt i.

Vi får också en förklaring, om än inte en ursäkt, för den taffliga draksekvensen på slutet. Smaugs dialog med Bilbo är makalös, och att gå från fantastisk elegant Cumberbatch-drake till gigantisk fjällprydd elefant i porslinsbutik är fortfarande en besvikelse. Anledningen var förstås att det här, som skulle ha varit början på film två (av två), istället blev ett slut på film två (av tre). Då behövdes en actionsekvens av något slag. Hela grejen konstruerades, spelades in, animerades och ljudsatts bokstavligen de sista månaderna innan premiären. Precis som Azog (som kändes ofärdig i första filmen men faktiskt bättre här) syns skarvarna och det har inte samma polerade yta som resten.

Som helhet är det dock fortfarande en bra film, med den första Smaug-scenen som den absoluta höjdpunkten. Det är som de säger i kommentarerna – hade de missat med Smaug så hade det hela varit förgäves. Nu träffade de perfekt med honom, och det lyfter hela filmen.