Idag är det exakt tio år sedan jag för första gången satte min fot i Azeroth, via den tidiga internationella betan för World of Warcraft. Då visste jag knappast att det skulle bli ett spel jag skulle spela i hundratals timmar över de kommande tio åren. Här är min tillbakablick på det spel jag har spelat överlägset mest någonsin.
Beta och den tidiga perioden
Det här är min allra första screenshot av spelet, tagen när jag hade äventyrat en liten bit på Teldrassil. Då, 2004, var Silver fortfarande relativt ny och jag hade lika gärna kunnat skapa någon annan figur, men jag var sugen på att spela som nattalv. Tanken var att få tag på en hillebard, men tidigt i spelet fanns det bara yxor så det fick bli en kompromiss. Vid den här tiden hade warlocks och jägare inte ens implementerats, så krigare var det ända alternativet för att använda det vapnet.
Den tidiga betan var extremt olik det färdiga spelet. PVP existerade inte, auktionshuset fanns inte och det fanns ingen transport mellan Ironforge och Stormwind. Jag minns att jag sprang i spökform hela vägen till Ironforge från Menethil för att försöka hitta civilisation, och blev tvungen att viska en warlock (när de väl dykt upp) att teleportera mig till Stormwind.
Så här i efterhand känns det som att alla instancer var så mycket bättre på den tiden, men det beror nog mest på att jag hade mer tid (jag var fattig student) att köra dem om och om och om igen. Därför lärde man sig varenda detalj. Det var också där man hittade nya bekantskaper, innan Dungeon Finder gjorde det enklare men så mycket mer opersonligt att hitta en grupp. Visst hände det att man fick vänta förgäves, men det var något speciellt med att få ihop en grupp till Zul’Farrak och sedan springa dit allihop. Warlocks var ohyggligt eftertraktade eftersom de, om de kommit fram tillsammans med två andra, kunde teleportera resten av gruppen. Det är också intressant att se hur många instancer som tillät tio spelare samtidigt då.
En tidig ögonblicksbild från Silvers uppväxt. Jag envisades med att hitta röda dräkter åt henne, åtminstone när det var dags att ta bilder. Som krigare kände jag mig dock tvungen att använda sköld och göra min plikt som tank. Det blev aldrig något av Razorclaw (vars namn dock återanvändes senare), Jeni (en odöd rogue om jag minns rätt) eller Blactka (en warlock) och de är borta sedan länge. Det kan också noteras att jag hade parkerat namnet Shaana för framtida bruk.
En av mina favoritsysselsättningar i spelet var alltid att utforska där jag egentligen inte skulle vara. Jag sprang iväg till spelets sista områden, smög förbi elitfiender och försökte överhuvudtaget se grejer som ingen annan hade sett (ett problem med miljontals spelare, visserligen).
En av de mer spektakulära ”hemligheterna” var katakomberna under Karazhan, ett ofärdigt område som bara spärrats av. I samband med Cataclysm gick världen plötsligt att flyga runt i, och trots att Blizzard polerade av berg och spärrade av tidigare kulissöppningar så fanns det en del extremt svåråtkomliga ställen. Genom att landa i utomhusversionen av Zul’Gurub och krångla sig in genom en plattform som saknade kollisionsdetektion gick det att flyga under världen och in i Karazhan. Där väntade en del morbida syner och områden som hade kunnat bli en maffig rädinstance i stil med Blackrock Lair.
Även om Silver/Telperiel var huvudfiguren ville jag också testa en annan klass. Som magiker var Hsienko given att återskapa i det här spelet. Senare hamnade jag i ett gille som hade behov av magiker snarare än krigare, så då fick jag lägga mycket fokus på henne. Alltid en utpräglad ismagiker (oavsett hur balansen skiftade fram och tillbaka) var hon rolig att experimentera med och utnyttja frysmöjligheterna för att styra striden. Hon blev under senare år allt mer nerlastad med olika medhjälpare, först Murky och sedan framför allt sin vattenelementar och diverse ingenjörstekniska underverk, men den mångsysslande Hsienko var också min ständiga skräddare och var under en tid expert på skjortor.