För tio år sedan satte jag för första gången min fot i Azeroth, via den tidiga internationella betan för World of Warcraft. Då visste jag knappast att det skulle bli ett spel jag skulle spela i hundratals timmar över de kommande tio åren. Här är min tillbakablick på det spel jag har spelat överlägset mest någonsin.

Endgame på nivå 60

Under 2006 var jag arbetslös större delen av året. Jag vill inte säga att det berodde på spelet som sådant, men jag hade i alla fall extremt mycket tid. Den tiden kunde jag lägga på räder. Jag var aldrig tillräckligt engagerad för att verkligen nå toppen, och ställen som Blackwing Lair och Naxxramas var närmast mytologiska. Under en lång tid hängde jag med i gillet Self Preservation Society där jag hittade många av mina få återstående WoW-kompisar.

Först på agendan var Zul’Gurub, som en bit in i spelet var instegsräden nummer ett. Jag vet inte hur många veckor eller månader vi ägnade åt det, men vi tog oss sakta men säkert framåt. Som tredje tank hade jag fortfarande fullt upp, särskilt i den episka striden mot The’Kal som krävde att alla tjugo spelare samordnade sina krafter i precis rätt tid.

Men säg den lycka som varar. Self Preservation Society föll sönder, mestadels på grund av gnabb mellan gillets ledare. Kvar blev ett gäng spelare som splittrades till flera rivaliserande gillen. Men vi hade redan pratat om en sammankomst och vi ville inte ställa in det. Så ett gäng av oss träffades i Tjeckien, där flera av deltagarna bodde. Vi bodde på ett konferenshotell på vischan, besökte Krivoklat-slottet och åkte sedan in till Prag för några dagars semester. En fantastisk resa och ett minne som jag har det här spelet att tacka. På bilden ser vi Faiv, Zarfina, Nibúeanor, Ratius, Anër, Kniteforge, Diacide och Jsetin.

I en unik engångshändelse och ett ohyggligt pådrag fick vi under senare delen av spelets första era öppna upp Ahn’Qiraj genom en lång, utdragen kampanj där det skulle samlas ihop krigsmaterial och bekämpas specialbossar. Det hela kulminerade i en fantastisk ritual där en enda spelare på varje server fick äran att slå i gong-gongen och öppna portarna. Denna folkfest fullkomligen mosade servrarna, och när det inte kraschade oavbrutet så var det minutlagg. Men när dammet hade lagt sig vandrade gigantiska anubisstatyer ut och började decimera omgivningen. Enormt mäktigt, och mer jobb än det var värt för Blizzard, så något liknande fick vi aldrig igen.

Efter Self Preservation Society hamnade jag via en omväg i ett halvtrist gille i Lost Templars, och där fick jag vara med om samma gemenskap och framgångar. Vi var långt bakom kurvan men kämpade tappert genom Molten Core för att hinna med det innan Burning Crusade släpptes. I början av januari 2007 gick vi in på övertid för att klara vårt mål. Vi misslyckades. En sista ansträngning, en optimering av all tänkbar utrustning och ett sista försök, bokstavligen sista veckan innan premiären. Och äntligen seger.

Tyvärr blev inte heller det gillet långvarigt in i Outland-eran, och det blev min sista involvering i seriöst rädande. Min syster fortsatte dock i många år till i andra gillen, och det mesta jag har sett sedan dess är antingen ställen jag har utforskat ensam eller där jag hade hängt på deras alt-omgångar. Ett av mina sista mål var relativt nyligen när jag hade nått maxnivå med min paladin Shaana under Cataclysm-tiden. Jag gjorde Molten Core och Blackwing Lair om och om igen, för att samla ihop dels det fantastiska Judgment-setet och dels mitt första och troligen enda legendariska vapen. Visserligen sisådär fyra-fem år och tjugofem nivåer för sent, men bättre sent än aldrig…