När det ursprungligen begav sig höll jag på med Transformers i ungefär fem år. Det var rätt länge för en leksaksserie, och uppenbarligen satte det sina spår. För nu har jag varit fast i samlandet i tjugo år av mitt vuxna (nåja) liv, och det verkar inte ta slut på länge. För tio år sedan presenterade jag de tjugo bästa Transformers som hade släppts under de första tio åren, men jag tänjde lite på reglerna för att kunna få med båda versionerna av Smokescreen från 2003 och 2013. Så låt mig rätta till ordningen genom att utse de tjugo bästa mellan 2014 och 2022. Det kommer att behövas, för jösses vad Hasbro och Takara har öst ut höjdarfigurer på sistone.

5:
Abominus (Hun-Grrr, Blot, Sinnertwin, Rippersnapper och Cutthroat) (Power of the Primes, 2018)

Och så den sista av gestalterna, som visserligen är mycket mindre än Predaking men kompenserar det med en galen färgsättning och fem separata figurer som faktiskt fungerar bra på egen hand. Fyra av de här tillhörde mina alla första Transformers så nostalgin är förstås total, och trots att de här släpptes sent är de nästan lika påkostade som de dyra Seacons.

4:
Hot Rod (Studio Series, 2020)

På samma sätt som Shockwave är det här resultatet av att Hasbro justerar prisklasserna när det behövs, ofta med fantastiska resultat. Han säljs som en Voyager men är knappt större än en Deluxe. I gengäld är det här en ofattbart detaljerad Transformer, och tillsammans med Optimus Prime och Shockwave den absoluta gräddan av figurerna i den ordinarie serien. Han överträffar Masterpiece-figuren, och har samma sorts vansinniga förvandling och tillbehör. Även om han troligen har stuckit iväg i pris redan så står sig den här lilla figuren mycket väl jämfört med dubbelt så stora och fem gånger så dyra samlarfigurer.

3:
Inferno (Masterpiece, 2016)

Tyvärr, eller kanske lyckligtvis, släpps det inte så många intressanta Masterpiece-figurer längre. Efter att ha arbetat sig igenom de flesta av de klassiska bilarna har det blivit många Beast Wars-figurer och ännu mer komplicerade varianter av Optimus Prime och Starscream för ännu mer vanvettiga priser. Men de håller fortfarande samma klass och när någon av mina favoriter släpps är det bara att sucka och öppna plånboken på vid gavel. Inferno har några år på nacken, men är fortfarande i toppklass. Designen är hämtad från tv-serien och är medvetet förenklad, vilket ger honom en retrokänsla i allmänhet. Det allra mest imponerande är hur de lyckades veckla ihop brandbilens utfällbara stege så den ryms inuti hans torso. Jag förstår fortfarande inte hur det går till.

2:
Sunstreaker (Masterpiece, 2017)

Till skillnad från Inferno som är stor och rejäl är Sunstreaker nästan läskigt pillrig att förvandla. I samband med att man började satsa ännu mer på att efterlikna tv-serien behövdes fler och fler komplexa förvandlingar, och Sunstreaker packar in ofattbart mycket i en relativt liten form. Som om det inte vore nog med en vansinnigt poserbar robot som sedan förvandlas till en licensierad Lamborghini, så lyckades de till och med göra både en officiell variant och den modifierade som Sunstreaker hade i serien med överdimensionerade luftintag. Sen tyckte någon att det inte var tillräckligt svårt och bestämde sig för att göra separata luftintag och biltak i robot- och bilformen. Det här är ett mästerverk.

1:
Megatron (Masterpiece, 2017)

Megatron måste vara en gigantisk huvudvärk för Hasbro. En av deras mest legendariska karaktärer, men så förvandlas han till en form som är olaglig att sälja på många håll. Till och med Soundwaves föråldrade kassettradio är enklare att hantera. Men ändå lyckades de skapa ett riktigt mästerverk som förvandlas från en närmast exakt kopia av tv-seriens karaktär till en tämligen realistisk pistol, genom den allra mest komplexa förvandlingen någonsin (med brasklapp för att jag alltså inte följt upp senare Masterpiece-utgåvor). Ingenting på Megatron har samma form som robot och pistol, allt vecklas ihop på något märkligt sätt. Ändå är han extremt solid och vansinnigt poserbar. Finns det någon brist så är det väl att han bevisade för Hasbro/Takara att Transformers-fans är beredda att betala ohyggliga summor för sina leksaker, och det har de minsann dragit nytta av på sistone.

Ja, där har vi tjugotvå av de senaste årens absolut bästa Transformers. Eller snarare fyrtio om vi ska vara riktigt noga, för gestalter har varit riktigt framgångsrika på sistone. Jag har sagt det förut men jag säger det igen: nu borde det väl ändå snart vara slut? Combiner Wars gav oss de klassiska gestalterna. Titans Return gav oss Headmasters och Targetmasters igen. Power of the Primes öste på med klassiska figurer. Siege, Earthrise och Kingdom bara fortsatte och grävde ännu djupare, för att inte tala om att de började plöja ut de allra största. Nu senast har Legacy börjat utforska ännu mer obskyra figurer. Och hela tiden har Masterpiece funnits med och erbjudit svindyra men svinsnygga lyxfigurer. För att inte tala om att det numera finns en Optimus Prime som förvandlar sig själv.

Transformers-fans är troligen den allra mest bortskämda gruppen samlare. Det finns ingen annan franchise i samma storleksklass där minst hälften av utbudet går åt enbart till att återskapa hopplösa nostalgikers barndom. Och då är det här ju förstås bara officiella figurer.

Jag intalar mig att kommer att räcka en vacker dag, att jag kommer att ha allt jag överhuvudtaget kan tänka mig. Snart kommer Tarn, en riktig klassiker från IDW, och Needlenose som jag länge velat ha en ny figur av. Jag skulle troligen köpa en Chromedome som också efterliknar More Than Meets The Eye. Förhoppningsvis kommer en Masterpiece-utgåva av Hoist snart. Men sen, sen är det kanske äntligen slut, över.

Eller så sitter jag här om tio år till med tjugo ännu coolare Transformers.