Jag måste börja med att erkänna att jag aldrig har spelat igenom Chrono Trigger. Jag har försökt två gånger men aldrig kommit hela vägen. Därför har jag bara en vag koppling till spelets musik. Och Chrono Cross har jag inte spelat alls, men däremot lyssnat en del på soundtracket. Men Yasunori Mitsuda är en av mina favoritkompositörer och Xenogears Creid, som han satte ihop tillsammans med sitt band Millennial Fair, är en av de bästa arrangerade spelskivorna någonsin. Så när han samarbetar med både Sarah Alainn och Laura Shigihara, båda också bland mina favoriter, så kan det bara bli bra.

Och det är det, fast inte riktigt som jag hade trott. Det enda stycket som egentligen har samma vibbar av irländskt pubjam är ”Marbule”. Annars är det en blandning av ganska standardiserade orkesterarrangemang och pianoballader, vilket i och för sig inte är så illa. ”Wind Scene” är det främsta exemplet, med riktigt smäktande Joe Hisaishi-violiner och pianomelodi. Den inledande ”Time’s Scar” är också en spännande mix av rock och keltiska toner med Xenogears-drag.

Laura Shigihara har länge sysslat med egna tolkningar av spelmusik på Youtube (utöver att komponera Plants vs Zombies och To The Moon) och det är kul att hon fick göra officiella versioner nu. Både den Nier-doftande ”Schala’s Theme” och ”Corridors of Time” har vi hört förut, men tillsammans med Mitsuda har hon utvecklat arrangemangen, som också har en del drag av Millennial Fairs typiska sound. ”On The Other Side” är en helt ny tolkning och också riktigt bra.

Jag såg mest fram emot ”To Far Away Times”, skivans titelspår och slutmusiken från Chrono Trigger. Och det är en höjdare, men liksom stora delar av skivan är det inte riktigt vad jag hade väntat mig. Det påminner mer om ”Stars of Tears” från Xenogears. Sarah Alainn gör förstås ett utmärkt jobb där, fast bäst är hon faktiskt på ”Radical Dreamers”. Jag gillade aldrig originalet från Chrono Cross, kanske mest eftersom sången var lite väl gnällig. Men den här versionen är magnifik, med en kombination av Sarahs röstomfång och samma sorts strålande komp som i Mitsudas ”Small Two of Pieces” och ”Beyond the Sky”.

Jag har alltså lite blandade känslor för den här skivan, men mestadels är det väldigt bra. Jag hade förstås gärna haft mer av Sarah, men två bra ballader är i alla fall ett tillskott till spellistan, och även flera av de andra styckena kommer att ta plats på MP3-spelaren. Gillar du Chrono-spelen är förstås To Far Away Times ännu bättre, men på samma världsklassnivå som Creid och Myth är den inte.